Långhelg

Nya, toksköna nocoutcykeltröjorna har kommit!

Fika på söderköpings golfklubb. 

Efter varvet åkte jag på en rejäl förkylning, så veckan har varit lugn träningsmässigt. Den har dock inneburit kristi himmelsfärdshelg, vilket betyder långledigt! Min plan var att samla massor av cykelmil. En av Nocouttjejerna har skapat en facebookgrupp för cykeltjejer i Linköping, superkul initiativ som ledde till att vi fick ihop en nio kvinnor och man stark klunga till fredagens långrunda. Vi körde mot Söderköping, men på grund av stark vind vände vi in mot Björsätter någon mil innan glassmetropolen. Den vägen är nämligen mer omgiven av skog. Ett klokt val, visst blåste det ordentligt, men träden och klungan hjälpte helt klart till att dämpa upplevelsen av motvind. Tillbaka på Duvkullen hade jag fått ihop nästan tio mil, oljiga händer på grund av hoppande kedja och en ännu snorigare näsa. Tyvärr blev det inget mer cyklade under denna långhelg, förkylningen ville inte ge sig. Då jag köpt plats till Vätternrundan och förtvivlat gärna vill orka hänga på "min" klunga där börjar jag få lite milpanik. Jag vet att det krävs ca 100 mil i benen för att få en någorlunda angenäm resa runt sjön, så nu är det verkligen hårdträning som gäller. On the road again!

Ida och Alexandra redo! Klungan var verkligen snyggt dressad i nya kläderna.

Löparfesten i Sveriges framsida

För sju år sedan stod jag, min mamma, några vänner och äldste sonen på Mariatorget i Göteborg för att hejja fram nära och kära i Göteborgsvarvet. Sonen var ett år, och både hans farfar, morfar och pappa fanns bland löparna. Jag tänkte flera gånger: Herregud, springa två mil, dessutom på asfalt, det skulle jag aldrig kunna göra! Det längsta jag någonsin joggat då var en mil, på mjukt underlag med inslag av gång. Dessutom skedde det milloppet långt innan jag fick barn.
I lördags stod jag på startlinjen till mitt allra första Göteborgsvarv.  När jag anmälde mig i höstas var jag i hyfsat bra form. Då hade jag lite tankar om ett tidsmål. På plats i startfållan var alla sådant tankar borta. Efter denna tunga vår ville jag bara runt!
De första fem km sprang jag ca två minuter snabbare än jag gjort på mycket länge. Ändå kändes kroppen bra, allt flöt på och jag var pigg. Musiken, hejarklackarna, folkfesten, medlöparna och stämningen bidrog till lätta steg och härlig känsla. Jag upplevde ingen trängsel, hittade bra positioner och fint flyt. Följde de tips jag fått om att ta det lugnt uppför och släppa på utför (vilket inte var helt lätt pga folktätheten :-)), stanna till för att dricka vatten och energi och att pressa på lagom. Uppför avenyn blev det tungt och trångt, jag hade några tuffa kilometer mellan 15 och 18-19. Då tog jag fram "en jobbig jävel" och andra mentala peppfraser. Upp över sista bron. In i slottsskogen. En kilometer kvar, svagt uppför. Hög musik, massor av folk, hejarrop som skallar. Springer in på vallen, ser målet och känner lyckoruset komma samtidigt som tårarna. Jag gjorde det! Jag klarade Göteborgsvarvet, det lopp som jag för sju år sedan såg som en omöjlighet. Dessutom på en tid som jag aldrig vågat drömma om, minst tio minuter snabbare än jag trodde. Det tar sig!

Trångt i startled 21!

Göteborgsvarvet, CHECK!

TACK alla som peppade mig att springa trots allt, som fanns med under loppet och supportade på olika sätt och alla som gratulerat efteråt. Kärlek till er!

EFIT-premiär

Idag var det dags för min officiella premiär som EFIT-instruktör. Vi har satsat mycket på utepass denna vår (kolla här för mer information ), innepassen slutar vecka 17 så nu har vi valt att satsa på gympa och EFIT i flera av våra bostadsområden. "Träning nära dig- nu även utomhus" :-).
Det är ju alltid lite nervöst första gången man kör ett pass, allt ska funka och man vill göra rätt, se alla deltagare, bjuda på sig själv och leverera träningsglädje. Jag tycker själv att det gick ganska bra, det kom fler deltagare än jag väntat mig och de flesta verkade nöjda. Det är ju svårt att göra ett riktigt intensivt träningspass på en timme, så en nackdel är att inte detta pass är kortare. Samtidigt är det viktigt med ordentlig uppvärming, så timmen funkar ändå. Extra kul var det att mina vänner Mia och Maya dök upp för att testa. De var toppenduktiga och kämpade stenhårt.
Hoppas alla och fler där till hittar tillbaka nästa måndag!

Salomon Trail Tour

Laddad och nervös inför mitt första traillopp gav jag mig efter barnvaktstrixande iväg till Vidingsjö för att möta upp övriga i team Nocout ladies. Loppet skulle hållas i Vidingsjöskogarna, men då hela motionscafeét brann ned under konstiga omständigheter på Valborgsmässoafton skedde all administration utomhus. Varken toaletter eller duschar fanns att tillgå. Tråkigt på en så fin anläggning!
Jag, Ida och Lotta startade tillsammans, och gav oss ut på en tuff, stenig, stubbig, lerig, blöt, kvistig och halkig enmilatur. Över stock och sten, upp och ned i tunga backar, över åkrar och genom hagar, längs stängsel och genom träsk. Jag är ingen snabblöpare i vanliga fall, och då detta var mitt första terränglopp tog jag det lite lugnt. Hade rygg på övriga tjejer i teamet länge, men så vred jag till foten och blev tvungen att sänka farten lite. Därefter sprang jag lite fel, snitslingen var otydlig och jag hängde på klungan före mig . Snart var det dags för nästa slalombacke. Upp, upp, upp. Bra flås, tung kropp. Folket runt mig drog på, jag blev ensam och koncentrerade mig på att springa rätt. Märkte att jag drog någon, hade tunga andetag i nacken under flera km. Uppför sista slalombacken. Nocouttjejerna bör vara i mål när som helst, har jag tur hinner de vända och få med sig supporten för att bära mig mot målet. Springer in på upploppsrakan. Ökar. Där är de! Närmar mig. Ser Lotta resa sig och springa mot mål. Trög hjärna, trötta ben. Vad händer? Någon ligger längs spåret, omgiven av två löpare. Skadad? Kramp? Tusen tankar i huvudet. Hur gör man? Vad ska jag göra? Helt nära ser jag. Löparna, två tjejer som jag sett längs loppet, gör HLR. De ropar "kom igen nu, andas"! Minns inte allt jag tänker, vet inte vad jag säger. "Vad ska jag göra, löser ni det?" Får panikfyllda ögon till svar. "Se bara till att någon ringer ambulans jävligt fort". Rusar mot mål. Möter massor av folk på vägen in. Stortjuter, så berörd. Förlorade en kär kollega på exakt samma sätt för åtta år sedan, han sprang ett lopp och fick hjärtstillestånd. Återupplever den hemska händelsen, blandad med detta nya. Var är mina vänner? Min kollega Carina finns i målområdet och får ta min första chock, hon vet inget om vad som hänt, bara att de nyss ropat in sjukvårdskunnigt folk till skogen. Jag fryser och skakar. Hittar Ida och Daniel, som berättar att vår lagkamrat Lotta sprungit bredvid mannen som ramlat ihop. Vi finner henne, skakad. Hon har inlett HLR och gjort precis allt rätt. Vi får på henne varma, torra kläder, försöker finnas och stötta så gott vi kan. Herregud, hur gör man? Varför sker sådant här? Ambulanserna kommer. Så småningom lämnar vi området, säger hej då och jag cyklar hemåt, genomfrusen.
Väl hemma, när barnen somnat, släpper allt och jag storgråter igen. Ville göra mer! Överlevde han? Längtar efter mina vänner som kan stötta! Det blir inte mycket sömn på natten, och tidigt på morgonen nås jag av beskedet att han inte klarade det. Jag förstår att många undrar varför jag bryr mig så mycket, jag kände honom inte ens. Jag var inte en av dem som gjorde HLR (vilket jag kommer att älta länge), jag var bara där. För mig räckte det för att chockas. Sådan är jag. Förlåt för att jag inte gjorde mer!

Det kändes bra att komma till jobbet idag, där har jag verkliga vänner som stöttar, lyssnar och bryr sig. De flesta var med för åtta år sedan och vet vad jag återupplever. Hoppas ni vet hur underbara ni är!