Det finns två typer av cyklister...

...Fick jag höra här om dagen. De som ännu inte vurpat och de som gjort det. Fram till i söndags kunde jag glatt sälla mig till den första skaran. Men så, en snabb klunga och ett ögonblicksverk senare tillhör jag nu den andra. De som vurpat alltså. Jag är glad att det gick så bra som det gjorde, ingen skada på huvudet, inget brutet, inga blessyrer i ansiktet... Bara uppskrapad, blåslagen, svullen och ett ömmande knä. Samt ganska chockad förstås. Vi körde fort, hade många mil bakom oss, jag hade nästan släppt den starka nocoutklungan flera gånger men var ändå med. Sista två milen mot hemma, fin raka, soligt, snälla kompisar som lät mig ligga bak i klungan och så plötsligt: Ett bakhjul för nära mitt framhjul. På en sekund var jag i asfalten med vänstersidan, har svaga minnen av cyklar och kroppar över mig och sedan rädslan. Stackars mina medcyklister som fick hantera min chock, jag är ju inte van direkt. Skäms lite i efterhand över att jag blev så rädd, men sådan är jag. De var så gulliga och hjälpte mig och de andra som blev inblandade. Nu har jag vilat cykel en vecka, inget EFITpass i måndags och inget blodomlopp i torsdags. 2012 känns inte som min träningsvår, men jag tänker att det vänder. Snart typ!