Bloggtorka...

...Vilket kanske beror på en viss träningstorka. Semester, rutinlös, resande och farande har gjort att träningen sett lite annorlunda ut. Dessutom är inte kroppen riktigt med mig, så det har inte blivit några megapass direkt. Det som blivit av är lite annorlunda löppass: Ett längs barndomsminnenas sjö Väringen utanför Örebro, där mina föräldrar har ett sommarhus nu förtiden. Vid denna sjö tillbringade jag många roliga och minnesvärda scoutläger under min uppväxt. En annan löprunda blev längs havet i Malmö, med Öresundsbron som fond. Magiskt! Olstorps MTBspår har fått besök, liksom LOKmilen i Vidingsjö. Igår var jag och barnen i Björsäter för att heja fram Nocouts duktiga triatleter (innan dess hade vi så klart följt vår duktiga svenska silvermedaljör Lisa Nordén på OS-distansen i triathlon. Grymt! Det här med triathlon är en liten träningsdröm jag har. I min värd är det den ultimata sporten, tre i ett liksom. Strongt att fixa!
Som ett litet steg mot drömmen har jag i allafall cyklat lite idag. Ett glatt tjejgäng (och en glad kille några mil) gav sig ut på en härlig runda i bra tempo. Ca tio mil med roligt sällskap, kändes bra i kroppen kan jag lova! Nu är det en semestervecka kvar, så det gäller att njuta :-)!

Energipaus i Bankekind

Vänhäng

Igår kunde jag ÄNTLIGEN må bra i solstolen en stund :-)

Hej bloggen!
Jag fick lite tid över i väntan på en förestående resa, så jag tänkte att det var läge för lite uppdatering. Jag har hittills denna sommar lyckats väldigt bra med att bara göra saker och omge mig med personer som ger energi. Känner mig nöjd på den fronten! Lagom med träning, aktiviteter med familjen, resor, lek, bus, vänträffar, god mat och chill har det blivit.
Igår var jag och en av Nocouttjejerna ute på en cykelrunda. Trots att himlen såg ut som bilden visar när vi startade fick vi en underbar tur. Ingen motvind, inte en droppe regn, fina vyer, härlig cykling. En sådan där runda att lägga i "sommarminneslådan" och plocka fram i höst.

Så som himlen ser ut en tisdag mitt i Juli...

Nu är jag på väg till en god vän som har sommarhus i Västgötska Forsvik. Vi är några tjejer som ska dit och umgås, skratta, prata skit, dricka vin, äta god mat, älta livsfrågan, bada badtunna, springa, gå i skogen, bada, ha SPA och typ bara vara. De tjejer som ska med ger massor av energi och ställer alltid upp. Det här med goda vänner är en viktig del i att må bra. Det finns vänner och så finns det vänner på något vis. Vissa kommer och går, vissa blir kvar, vissa visar sig sluka mer energi än de ger, vissa växer man ifrån, vissa dyker upp och överraskar en positivt... Hur som helst, livet lär en att välja och sålla, för att få behålla dem som ger en något och som man förhoppningsvis ger något tillbaka. Nog om detta, ville bara påtala vikten av att omge sig med "goda krafter" för att må bra. Man väljer själv vad och vilka man ska lägga energi på, och jag har denna Weekend valt att göra det på goingar som jag vet ger massor tillbaka! Ha det gott i sommarregnSverige allihop, skål!

Team Rynkeby startar idag

På cykelträningslägret i High Chaparall kom jag för första gången i kontakt med några av de människor som deltar i detta projekt. Idag startar Team Rynkeby sin långa cykeltur för att samla in pengar till barncancerfonden. Det de gör är så stort, fint och viktigt att ögonen tåras. Tänk att det fortfarande finns människor som själva står tillbaka för att hjälpa andra! Egoism är ingen egenskap jag uppskattar, och just ego är det sista man kan säga om detta team. Jag vill uppmärksamma deras fina projekt, önska dem en fin cykling och framförallt framföra ett varm TACK till de cyklister som genomför detta. Själv hoppas jag kunna cykla någon del av Ride of hope senare i sommar. Startavgiften går till samma ändamål, cancerforskning. Varje litet bidrag hjälper. Om ni orkar, läs denna artikel. Det här är sådant som rör mitt hjärta!

Aktiv, tränande kvinna = Egomamma?

Hej läsare!
Jag har gått och funderat på en sak ganska länge. Vänt och vridit, tänkt och ältat, grubblat och vägt fram och tillbaka. Såhär: Egentligen vill jag åt den generella synen i den här frågan, men eftersom det är jag som funderar och skriver denna blogg använder jag mig själv som exempel, med vetskapen om att vi är många mammor i min situation som säkert ställs inför samma frågeställningar. Jag är sambo, har två barn och ett litet hus. Vi är en familj, vi lever som de flesta andra med var sitt heltidsjobb, lämningar och hämtningar på förskola/skola/fritids/aktiviteter/kompisar, hus med trädgård att sköta, socialt umgänge och lite egna saker som vi gillar att göra. Det är här mina funderingar börjar.
Jag får ofta frågan: Hur hinner du? Förut har jag känt mig lite stolt över att klara den träning och de lopp jag gör trots min livssituation. Jag tränar ganska mycket, ja. Inte extremt, men för att fixa lopp osv måste jag vara förberedd. Skulle helt klart vilja lägga mycket mer tid för att förbättra mina resultat, men jag är ju mamma. Just det. Jag anar att det finns en helt annan syn än min egen på det här med tränande, aktiva, mammor som gillar socialt umgänge. Jag har alltid sett det som att jag mår bra av att träna, och mår jag bra så blir jag en gladare, bättre mamma. Men så kryper skuldbeläggandet in i den till synes oskyldiga frågan. " Hur hinner du"? "Borde inte du vara hemma mer med familj och barn? Lägga dem exakt varenda kväll, vara med på alla träningar och aktiviteter, sköta hemmet så det skiner, laga näringsriktiga, ekologiska måltider varenda dag, leka med dem hela tiden, sy deras kläder, klippa deras hår, utplåna allt som är du för att vara den perfekta mamman... eller?
Klart jag strävar efter allt det där. Det låter så bra när jag läser det. Självklart jag vill ägna all min tid åt min familj, de är ju viktigast i världen! Ändå är jag borta ibland. Jag tränar. Går på pass, åker bort en weekend på träningsläger, sticker ut på långa cykelpass, umgås med kompisar, dricker till och med vin då och då. Saknar min familj, kommer hem glad och fylld av energi, nya intryck och endorfiner. Vi kan kramas och berätta för varann vad vi varit med om när vi varit ifrån varann.
Är jag en dålig mamma för det? Far mina barn illa av att inte vara ihopklistrade med mig hela tiden? Jag vet hur jag ser ut och mår när jag inte tränar. Frågan är om den Mia skulle vara bättre för familjen en den som tränar och mår bra?
En annan fundering, den största av alla faktiskt, är följande: Skulle jag mötas av samma inställning till mina livsval om jag vore pappan?
Jag tar gärna emot synpunkter och funderingar kring detta. Från vänner, träningsfolk, annat folk, tjejer, killar, alla som tänker något. Här eller i ett privat meddelande. För jag funderar mycket kring synen på oss aktiva morsor, som vill våra barns bästa och verkligen jobbar för det, men samtidigt väljer att ha någon form av eget liv då och då.
Tack och hej!

Att landa lite...

Vätternrundan var något av den sista utposten på en riktigt intensiv vår. Tung på många vis, det vet ni, men också fylld av roligheter, utmaningar och häftiga upplevelser. Just som jag vill ha det! Efter en sådan period i livet är det viktigt att landa lite. Reflektera, fundera och kanske läka. Komma till nya insikter, fundera över beslut och nya livsmål, samt bara vara. Jag är dålig på det, men övar. Vill att det ska hända saker hela tiden, blir rastlös och irriterad om jag inte har något på G. Sedan mitt sommarlov började har jag dock varit duktig på att chilla. Barnen och jag har varit lediga medan deras pappa jobbat, och vi har hittat på en del mysigheter. Vi har också fått tid att umgås bara familjen, välbehövligt efter många veckor då vi gått om varann här hemma. Jag har vilat från nästan all träning, också ett bra beslut. Många dagar och kvällar har ägnats åt umgänge med älskade vänner. Mina närmsta ger mig så mycket energi, är så glad att de finns! Under vissa perioder i livet blir det extra tydligt vilka som finns där på riktigt och är villiga att dela både glädje och sorg. Sådant är viktigt tycker jag.
Idag var det dags att ta tag i träningen igen, långpass med Nocout stod på agendan. För min del blev det ca en mil, ljuvlig traillöpning i drygt fyra km och sedan en backig femkilometare i Olstorp. Därefter grill, snack och picknick med goa träningsvänner. Vi dryftade allt från klubbmedlemmars utmaningar till vår egen framtidssatsning ;-). Sommaren är helt klart min bästa tid, jag älskar värmen, ljuset, grönskan, dofterna... Nu är det bara att fortsätta njuta genom att göra roligheter och omge sig med vänner som ger energi!

Lite mot alla odds...

Nervöööööös!

Chippet på hjälmen i år. Bra!

Ungefär så har våren 2012 känts. Sjukdom, sjukdom, sjukdom, skada, tråkigheter i min närmsta omgivning, högre arbetsbelastning än vanligt då vi släppt nior... Känslan förstärks när jag kollar prognosen för orterna runt Vättern mot slutet av veckan. Gränna: regn. Jönköping: kraftigt regn. Fagerhult: regn. Hjo: regn. Karlsborg: regn. Till detta måttlig vind på sina ställen.

Startklar!

Fredag kväll: Nummerlappen hämtad, cykeln på plats i Motala, väska med ombyte påväg till Hjo, allt packat och fixat inför starten, ordentligt med mat intagen. Gör ett försök att sova. Trött men superpirrig. Blir förbannad på mig själv. Herregud Mia, det är fjärde gången du gör detta! Det värsta som kan hända är att du måste bryta, och då är det ju så, ingen prestige här! På startlinjen känns det ändå ok, vi peppar oss i mörkret och gör oss redo för en bra runda. Ungefär som beräknat tappar jag de andra redan i Vadstena. Vi har för olika fart och i mörkret är det omöjligt att ha koll på varann. Resten av rundan är det alltså jag, mitt pannben och ösregnet. Snittar bra ned till Gränna, ca 30 km/h. Bitvis är det helt tomt runt mig, blir omåkt av enstaka klungor och lägger mig i rygg på grupper som visar sig vara för långsamma. Går in i depån efter Gränna, mår illa och är trött. Tänker brytatankar men ger mig upp på scott igen. Nu blir det rejäla backar i grym motvind ned till Jönköping, tar rygg på folk som egentligen kör för långsamt bara för att slippa vinden. Orkar inte gå med de klungor som drar förbi. Nästa depå blir Fagerhult. Har aldrig varit så blöt i hela mitt liv. Konstant ösregn från Gränna som bara fortsätter. Måste kissa, blir långbesök på Bajamaja då jag orutinerat nog valde hängslebyxor. Skönt men inget bra vid toabesök! Kön till brytatältet är rekordlång, folk fryser så de skakar. Jag trampar på mot mitt ombyte och min Andreas, som finns i Hjo. Trist sträcka, men regnet avtar. Lite. Märker att jag drar ett gäng, vilket ger kraft. Tyvärr går det för långsamt när de ligger före, så jag går upp igen. Jag kan inte med ord uttrycka hur underbart det är med värmen, de torra kläderna och maten i Hjo. Ett annat år kanske man skippat det, men i år... Awesome. Vidare mot nästa stopp: Boviken. Regnet har upphört, jag kan cykla i Nocouttröjan och får några glada tillrop. Även nu drar jag en hel del människor, både tjejer och killar. Får dock ingen hjälp själv, de klungor som drar om är toksnabba. Efter Karlsborg börjar rundan på allvar med långa, tunga backar. Detta brukar vara mitt bästa, men kraften och explosiviteten i benen har inte velat infinna sig ordentligt denna vår. Efter snabbstopp i Boviken trampar jag på mot pappa och mamma i Hammarsundet. Solen bryter fram och jag har två finskar på släp. Upp över bron, bara fyra mil kvar! Fyra sega, tunga mil med många backar och brännande fötter. Minns att jag vrålar "men ta slut nån jävla gång då" till vägen vid Lemunda. Den lyssnar inte. De sista flaggvakterna innan Motala spelar hög musik från bilen, jag tackar dem och trampar in på upploppet. Som vanligt kommer tårarna när jag ser målbågen. Jag gjorde det igen! Helt själv i 28 mil, ösregn i över tio, efter en ganska tuff vår och på över en timme bättre tid än min snabbaste runda. Låååångt ifrån elittid, klart långsammast i min klubb men ändå! Jag kom runt! Skrytsam eller ego är inga egenskaper som jag vill tillskriva mig själv, men idag är jag faktiskt lite stolt. Jag fixade Vätternrundan mot alla odds. I alla fall mot många :-).

YEEEEEES!

TACK alla fina som peppat, stöttat, tränat med mig och supportat! Guld värt kan jag lova!

Det finns två typer av cyklister...

...Fick jag höra här om dagen. De som ännu inte vurpat och de som gjort det. Fram till i söndags kunde jag glatt sälla mig till den första skaran. Men så, en snabb klunga och ett ögonblicksverk senare tillhör jag nu den andra. De som vurpat alltså. Jag är glad att det gick så bra som det gjorde, ingen skada på huvudet, inget brutet, inga blessyrer i ansiktet... Bara uppskrapad, blåslagen, svullen och ett ömmande knä. Samt ganska chockad förstås. Vi körde fort, hade många mil bakom oss, jag hade nästan släppt den starka nocoutklungan flera gånger men var ändå med. Sista två milen mot hemma, fin raka, soligt, snälla kompisar som lät mig ligga bak i klungan och så plötsligt: Ett bakhjul för nära mitt framhjul. På en sekund var jag i asfalten med vänstersidan, har svaga minnen av cyklar och kroppar över mig och sedan rädslan. Stackars mina medcyklister som fick hantera min chock, jag är ju inte van direkt. Skäms lite i efterhand över att jag blev så rädd, men sådan är jag. De var så gulliga och hjälpte mig och de andra som blev inblandade. Nu har jag vilat cykel en vecka, inget EFITpass i måndags och inget blodomlopp i torsdags. 2012 känns inte som min träningsvår, men jag tänker att det vänder. Snart typ!