Halvtid... och det går utmärkt!

Nu är jag igenom mer än hälften av min 30-dagarsutmaning. Det går mycket bättre än vad jag vågat hoppas på! Jag har väl aldrig varit någon godisråtta, men det här med fikabröd...
Det har varit en mycket intensiv period på många plan, så visst har jag varit sugen på ett glas vin vissa kvällar, men det har inte varit särskilt svårt att stå emot. Jag har varit utsatt för en mängd situationer då jag i vanliga fall skulle ha tagit ett fikabröd/en chokladbit/druckit alkohol, men valt att avstå. Det känns BRA!
Tyvärr har jag inte lyckats fullt ut med att få in fysisk aktivitet varje dag. Mest beror det på att jag blev sjuk i början av utmaningen, men en viss del skyller jag faktiskt på tidsbrist (kass ursäkt, men som sagt, extremläge på intensiteten i livet har gjort att jag varit tvungen att prioritera sömn och vila vissa dagar).
Det går bra för mina "medutmanare" också, vi diskuterar mycket om hur vi motstår suget, vad vi hittar för alternativ och hur omgivningen ser på det hela. Idag har jag bjudit på en underbar, nyttig, helt sockerfri morotskaka som en liten "sporre". Dessutom blev det än ljuvlig löprunda i gnistrande vinterväder. Lite livet de luxe en vanlig torsdag!

På den tredje dagen... Genomförkyld.

Min 30-dagars utmaning har gått över förväntan. Jag har hittills inte haft några problem med att avstå godis, fika, snacks och all det där, trots frestelser på jobbet, AW, firande barn (min Joel fixade skolans simtest med bravur- och som vanligt blev mamman tårögd av stolthet) och omgivning som försöker locka med det ena och det andra för att få mig "på fall". Det roligaste med hela den här grejen är dock inte att jag själv lyckas fixa det, utan att jag fått med så många andra på idéen. En del går all in, en del kör en egen variant och tillåter sig en dag då de får unna sig något gott. Det är så roligt att få inspirera och stötta andra! Vissa är säkert lite sura på mig, det är inte alldeles enkelt att genomföra detta, men det tål jag :-).
En del av min utmaning var ju att få in fysisk aktivitet varje dag. Inte nödvändigtvis tröttande pass som gör en svettig och slutkörd, en promenad eller transportcykling räknas också, men någon form av rörelse varje dag ville jag få in. Det har också funkat bra, Morgonjogg till jobbet måndag, crossNaturepass med bästa Lisa vid ån tisdag, cykel till och från jobbet onsdag... och så NocOutintervaller onsdag kväll. Har inte lyckats ta mig till detta pass särskilt många gånger, men varje gång har jag blivit sjuk efteråt. Så även denna gång. Vi körde en übertuff men rolig intervallform: lugn jogg 30 sek, tuffare tempo 20 sek för att sedan maxa i 10 sekunder. Detta upprepades fem gånger på tre varv. Jag var helt slut, men kroppen kändes bra och svarade fint, jag orkade mer än vad jag trodde efter senaste tidens infektioner. Trots den fina känslan började näsan att rinna ohämmat innan jag ens hann ut från löparbanorna. Med detta i kroppen får den fysiska aktiviteten i min utmaning stå tillbaka några dagar, jag fokuserar på att äta bra och "rätt" kost istället.

Till sist: Tack alla som stöttar och peppar mig i detta, kollegor, familj, klubbkompisar och vänner. Det hjälper och sporrar! Till påsk är jag färdig för den här gången. 

30-dagarsutmaningen

På senaste tiden har jag läst flera artiklar, bloggar och inlägg om fenomenet "100 dagarsutmaningen". Jag har sett och hört talas om flera personer i min omgivning som genomför den. Avundats och inspirerats. Kan de så kan jag liksom!
Det hela går ut på 100 dagar utan godis, chips, glass, läsk, desserter, fikabröd, (som innehåller socker) och alkohol. 100 dagar!
Jag har efter lite funderande på hur och varför bestämt mig för att hoppa på utmaningen, men börjar med en lightvariant på 30 dagar. Dels för att det känns mer hanterbart, men mest för att jag vill se om det är värt att "offra" allt det goda, om jag mår bättre av det än av att få äta och dricka godsakerna då och då.
Idag drar jag igång! Efter att ha lagt upp utmaningen på facebook har jag fått med mig ytterligare deltagare som är villiga att köra ihop med mig. Det blir så mycket lättare och roligare om man är flera. Nu kör vi!

Hej igen!

Long time, no see, jag vet. Väljer att inte gå in på orsakerna, utan konstaterar bara att det var länge sedan jag bloggade, och tänker att jag ska komma igång igen. Jag vill ju inspirera, och det är svårt när man själv saknar inspiration.
Vi kom just hem från ännu en ljuvlig vecka i Åre. Älskar den platsen, lugnet som infinner sig, livet som lunkar på, ljuset, luften, naturen, vyerna, avkopplingen och umgänget med mina fina. Lyx!
Inom min klubb händer det alltid en mängd roliga saker, men jag vill skriva om en specifik sak som vi har på gång. Jag har länge haft en tanke om att ordna ett eget cykelläger för klubben, och med hjälp av duktiga klubbkamrater blir den idéen verklighet i mitten av maj. Vi släppte 60 platser i natt, och de är i princip fullbokade. SÅ kul!
Min kropp håller sakta på att bygga upp sig efter en period av sjukdomar. Jag har haft oturen att drabbas av tre halsflussar på kort tid, vilket sänkt mig rejält. Nu gäller det att skynda långsamt för att hitta tillbaka till formen, men det känns som om den hinna av orkeslöshet som funnits i nästan ett år börjar släppa sitt grepp. Hoppas känslan är rätt så jag kan få kontinuitet i träningen och många kvalitetspass!

Höst på min planet

Nu var det länge sedan, jag vet. Jag har haft rätt mycket med mig själv för att (återigen) citera Winnerbäck. Livet har känts extremt mycket jobb, fara mellan aktiviteter, snabbt-mat-snabbt-i-säng-för-att-orka-ännu-en-dag-i120 på sista tiden. Ja, man kan säga nej. Man måste inte vara med på allt. Men barnen vill. Dem ställer jag upp på. Man behöver vettig mat, rena kläder och ett hyfsat fräscht hem. Jag behöver det. Och vi måste jobba. Så ser livet ut, men ibland blir det för mycket, jag vet.
För att slippa knäckas fullständigt tog vi några lediga dagar (barnens studiedagar) hos pappa och mamma lördag-måndag. Ett välkommet andningshål. Som vi andats!
Någon annan har fixat mat, plock, tvätt, disk, medan vi har fått lek- och kvalitetstid. Ljuvligt! Vi har vandrat i en av barndomens skogar, längs sjön där jag lärde mig simma, i spåret där jag kämpade mig fram på mina första skidor. Friskt syre i lungorna, glada barnskratt och små ord i öronen. Värme i själen, ro i ett stressat sinne. Jag har sovit i mitt gamla ungdomsrum, påmind om oändliga telefonsamtal med vänner och kärlekar från en svunnen tid.
När regnet upphörde väntade en lång löprunda. 12 km längs idel ungdomsminnen. I skogen där vi tjuvrökte, över kullar där vi eldat brasor och åkt pulka. Förbi en gammal högstadieskola fylld av roliga och tuffa minnen, bakom hus och lägenheter där vänner bott och levt, längs vägen där en lycklig studentska mötte tidningsbudet en tidig junimorgon för snart 20 år sedan.
Vissa minnen har stannat, etsat sig fast vare sig jag vill eller inte. Det går inte att springa ifrån sitt förflutna, man kommer alltid att vara en del av det. I stället valde jag att ta dem med mig där, minnena, längs barn- och ungdomens svindlande vägar och stigar. Tillsist är det ju ändå så, att någonstans där så blev jag den jag är nu.

Kraftloppsdäng blev sjuksoffshäng....

I "tidigare blogginläggs anda" (ta med barnen på träningen och prioritera din tid) hade jag styrt och ställt för att kunna hänga med klubben till Finspång och springa stafett i kraftloppet. Vi hade hela 90 deltagare med, fördelat på några elitlag och resten bredd i dam, herr och mixklass. Rara Ullis skulle med som supporter, och hon erbjöd sig att passa grabbarna när jag sprang min 6 km sträcka. Barnen var dessutom taggade att springa ett knattelopp på förmiddagen, där alla fick en friplåt som inträde till badet. På torsdag kväll fick jag klart med alla detaljer kring sträckor, lagmedlemmar, tider osv. Natten till fredag fick Leo hög feber och krupp. Jag tvingades inse att jag inte kunde släpa med en liten febertrasa till ett stort idrottsevenemang, stackars unge. Idag är det måndag och lilleman är fortfarande hängig, liksom hans ömma moder. Febern drabbade även mig på lördag em, och däckad i soffan fick jag vackert avstå även kvällens roliga event på Harrys. Surt i kvadrat. Än värre känns det att tvingas ställa in kvällens boxpremiär. Hoppas deltagarna kan och återkommer nästa måndag!

Slå hål på alla dåliga ursäkter

Tänk såhär: Jag äger min tid!

Nu kommer jag att låta pretto för vissa, det vet jag. För några år sedan tyckte jag själv att sådana här saker var näst in till irriterande, fan vad duktiga folk ska vara jämt, men jag har tänkt om. För att få möjligheten att träna måste man själv skapa den, så enkelt är det. Många har frågat mig hur jag hinner med all träning (vissa med undertonen att jag borde vara hemma mer, se tidigare blogginlägg), och även önskat ett blogginlägg om detta. Så, med risk för att vara pretto; här kommer det!

Ni kan min story. Familj, hus, jobb, vänner och träning. Så lever jag, så vill jag leva. Visst, jag har god support från familj och närstående, annars skulle det inte funka. Men det är bara JAG som gör mina prioriteringar och val- med målet att jag själv och min familj ska må så bra som möjligt. Man KAN ha barnvakt en timme för att gå på pass. Man KAN ta med lite större barn till träningssalen och köra ett pass då och då, om det är ok med anläggningen och inte händer varje vecka. Att sticka ut och jogga när barnen somnat (om pappan är hemma alltså) eller när deras pappa nattar dem, är ett bra alternativ.  På med reflexväst och spring längs upplysta gångvägar under den mörka delen av året. Lite större barn klarar sig själva hemma en stund, spring en kortis, hem och kolla, spring en kortis igen osv.
Har man inte alltför långt till jobbet funkar det utmärkt att springa/cykla/walka dit. Kräver lite planering med kläder och utrustning i form av duschmöjligheter, men det går! Annars kan man göra samma sak fast hem. Jag har testat båda varianterna med framgång. På mitt jobb är vi några som försöker komma ut och jogga ihop då och då. Nu senast innan vår personalkickoff, då det ändå var ett par timmars dödtid. På konferensresor gör vi samma sak, och ibland finns det möjlighet till en runda på lunchen. En sådan runda piggar upp den segaste av arbetsdagar!
 Går barnen på aktiviteter? Perfekt! Lämna av och installera dem, stick sedan ut och spring en runda i närheten. Du kan till och med sticka in huvudet till aktiviteten om du känner oro för telningen. Idag tog jag med sonen till hans "hemmafotbollsplan", där hans lag tränar och spelar matcher. Runt den går en gångväg på ca 800 meter. Medan han lekte på planerna (jag såg honom hela tiden) körde jag ett intervallpass på 10*60 sek, med ca 40 sekunders vila mellan varje intervall. En annan tanke är att barna cyklar medan jag springer. När stora killen har cup/bortamatch och hans pappa eller någon lagkompis förälder kan skjutsa dit honom passar det utmärkt att jag cyklar dit på racern. Samma sak om vi ska göra familjeutflykter, jag kan cykla dit och möta upp resten av gänget. På många platser i Linköping finns finfina utegym där barnen kan leka medan föräldrarna tränar. Dessutom går det utmärkt att träna styrka i trädgården eller inomhus, Situps, armhävningar, dips, utfall, benböj, använda egna kroppen eller stockar, stenar, fyllda flaskor osv som vikter (kolla crossfit eller EFIT för massor av bra övningar)




Ni ser, det finns precis alla möjligheter att få till bra träning. Kanske inte alltid ihop med andra, men man kan ju inte få allt. Bara viljan sätter gränser, och den styr bara DU över. Och blir det inte av, no hard feelings! Det funkar nästa gång!