Spanien 2013

För ganska exakt ett år sedan gjorde jag och några tjejkompisar en mycket lyckad träningsresa till Spanien. Läs mer om förra årets resa här. Efter en lång, mörk och kall vinter blev det plötsligt april och dax för nästa resa. Som vi längtat! Denna gång flög vi med SAS och valde att stanna borta någon dag längre, vilket gav oss mer tid för träning. Tyvärr kunde inte den ena av teamets två Annor följa med denna gång, en liten bebis ville ha kvar sin mamma hemma, men resten av Team fläta har minsann kämpat och svettats så det räckte för flera.
Det hus vi lånar (det tillhör Annas familj, The Fernandez. Vi tackar!) ligger i Torreveija, och vi hyr bil på flygplatsen i Alicante för att ta oss runt. Vi har hittat en jättefin plats för våra löppass, längs vindruveodlingar och doftande växtlighet med utsikt över en saltsjö. På vägarna i detta område har vi förlagt både distanspass och olika typer av intervaller. Husets plattsatta uteplats/altan har fått agera både mat-och gympasal då vi kört flera olika träningspass här. Ett mycket jobbigt, roligt och svettigt crossfitpass förlade vi till beachen. Sandigt värre!

Hmm, det känns som om jag håller lite på något här. Gjorde vi något mer skoj under vår vecka tro? Tja, vi pratade, analyserade, shoppade, åt god mat, solade, skrattade... och just det! Vi CYKLADE! Coolaste grejen, nästan värd ett eget blogginlägg! Reiseleiter Anna (som är den av oss som behärskar Spanskan bäst) hade fått kontakt med en cykelklubb i Torreveija. den kontakten blev bättre än vad vi vågat drömma om! En elitcyklist vid namn Manolo tog sig an oss Svenska "chicka valencias", och det med besked! Han hämtade upp oss, körde oss till cykelbutiken, provade ut cyklar åt oss med grym precition (vem behöver en bikefit?) och guidade oss runt på Spanska, fantastiska landsvägar i två dagar. Jag som älskar att cykla var såld redan innan första rundan, men även några andra, mindre bitna i teamet var saliga efter några dagar i sadeln. Från "jag hatar att cykla, fy fan så tråkigt", "jag har så jävla ont i rumpan, absolut ingen cykel i morgon" till "jag tar starka värktabletter och Xylicain så jag kan haka på i morgon också" till "var kan jag hitta en bra, begagnad racer" på bara några dagar måste anses som ett gott betyg till vår käre Manolo. Att han dessutom bjöd på apelsiner, vin, cava, fika och chokladtårta gjorde ju inte saken sämre. Anar att han gillade känslan av att vara omgiven av fem Svenska tjejer :-).
Även i år fick vi en mycket härlig vecka med många bra träningspass. Tack tjejer!

Det här med vad vi stoppar i oss

Vi lever i ett väldigt upplyst samhälle. Ständigt dyker det upp nya rön om hur vi ska äta och leva för att må bra och prestera på topp. Det är bra att vi får hjälp med hur och vad vi ska äta, samtidigt som det kan stressa oss med alltför mycket "ska" "bör" och "måste".
Personligen har jag tagit till mig mycket av larmen om vad halvfabrikaten innehåller, samt av hur dålig djurhållning och besprutning av frukt och grönt påverkar oss. För bara några år sedan stoppade vi glatt i oss lax från styckfrysförpackningar och kycklingrätter tillagade av frysta filéer från enkilospåsar. Vi tyckte till och med att det var gott. Dels fanns det inte så mycket alternativ, dels visste vi inte bättre. Idag väljer vi ekologiska produkter så långt vi kan, närproducerat, från bra och "rena" uppfödare/odlare.
Jag har förmånen att känna en tjej som jobbar på KRAV. Genom henne får jag många råd och tips om bra, ekologisk och rättvisemärkt mat. Ju mer man vet, desto lättare blir det. Många hävdar att de väljer bort ekologiskt för att "det blir för dyrt" och "är för svårt att få tag på". Här kan man faktiskt tänka om, det har vi gjort. Köper fyra bananer i stället för fem, en mindre köttbit som vi drygar ut med tex grönsaker, lagar bara det vi ska äta just den måltiden och väljer andra alternativ till matlådorna. Självklart kan man inte alltid göra sådana val, men det lilla gör också stor skillnad! Många ekoprodukter är inte dyrare än "vanliga" idag. Finns inte den vara man tänkt köpa som eko kanske man får tänka om lite. Kan jag hitta något snarlikt, av ett "bättre" fabrikat från en producent som värnar om människor och miljö? Visst, det kräver lite tid, energi och kanske kostar några hundringar mer varje månad. Men ärligt talat, det är vi väl nästan skyldiga oss själva och vår miljö?

PS: Idag har jag och barnen ätit Mingmat, hemkörd av Pizzaonline. Det gjorde vi på papptallrikar med plastbestick. Vi är alltså bara ekopretton ca 90% av vår tid, för jag är övertygad om att det lilla spelar stor roll i slutändan.

Halvtid... och det går utmärkt!

Nu är jag igenom mer än hälften av min 30-dagarsutmaning. Det går mycket bättre än vad jag vågat hoppas på! Jag har väl aldrig varit någon godisråtta, men det här med fikabröd...
Det har varit en mycket intensiv period på många plan, så visst har jag varit sugen på ett glas vin vissa kvällar, men det har inte varit särskilt svårt att stå emot. Jag har varit utsatt för en mängd situationer då jag i vanliga fall skulle ha tagit ett fikabröd/en chokladbit/druckit alkohol, men valt att avstå. Det känns BRA!
Tyvärr har jag inte lyckats fullt ut med att få in fysisk aktivitet varje dag. Mest beror det på att jag blev sjuk i början av utmaningen, men en viss del skyller jag faktiskt på tidsbrist (kass ursäkt, men som sagt, extremläge på intensiteten i livet har gjort att jag varit tvungen att prioritera sömn och vila vissa dagar).
Det går bra för mina "medutmanare" också, vi diskuterar mycket om hur vi motstår suget, vad vi hittar för alternativ och hur omgivningen ser på det hela. Idag har jag bjudit på en underbar, nyttig, helt sockerfri morotskaka som en liten "sporre". Dessutom blev det än ljuvlig löprunda i gnistrande vinterväder. Lite livet de luxe en vanlig torsdag!

På den tredje dagen... Genomförkyld.

Min 30-dagars utmaning har gått över förväntan. Jag har hittills inte haft några problem med att avstå godis, fika, snacks och all det där, trots frestelser på jobbet, AW, firande barn (min Joel fixade skolans simtest med bravur- och som vanligt blev mamman tårögd av stolthet) och omgivning som försöker locka med det ena och det andra för att få mig "på fall". Det roligaste med hela den här grejen är dock inte att jag själv lyckas fixa det, utan att jag fått med så många andra på idéen. En del går all in, en del kör en egen variant och tillåter sig en dag då de får unna sig något gott. Det är så roligt att få inspirera och stötta andra! Vissa är säkert lite sura på mig, det är inte alldeles enkelt att genomföra detta, men det tål jag :-).
En del av min utmaning var ju att få in fysisk aktivitet varje dag. Inte nödvändigtvis tröttande pass som gör en svettig och slutkörd, en promenad eller transportcykling räknas också, men någon form av rörelse varje dag ville jag få in. Det har också funkat bra, Morgonjogg till jobbet måndag, crossNaturepass med bästa Lisa vid ån tisdag, cykel till och från jobbet onsdag... och så NocOutintervaller onsdag kväll. Har inte lyckats ta mig till detta pass särskilt många gånger, men varje gång har jag blivit sjuk efteråt. Så även denna gång. Vi körde en übertuff men rolig intervallform: lugn jogg 30 sek, tuffare tempo 20 sek för att sedan maxa i 10 sekunder. Detta upprepades fem gånger på tre varv. Jag var helt slut, men kroppen kändes bra och svarade fint, jag orkade mer än vad jag trodde efter senaste tidens infektioner. Trots den fina känslan började näsan att rinna ohämmat innan jag ens hann ut från löparbanorna. Med detta i kroppen får den fysiska aktiviteten i min utmaning stå tillbaka några dagar, jag fokuserar på att äta bra och "rätt" kost istället.

Till sist: Tack alla som stöttar och peppar mig i detta, kollegor, familj, klubbkompisar och vänner. Det hjälper och sporrar! Till påsk är jag färdig för den här gången. 

30-dagarsutmaningen

På senaste tiden har jag läst flera artiklar, bloggar och inlägg om fenomenet "100 dagarsutmaningen". Jag har sett och hört talas om flera personer i min omgivning som genomför den. Avundats och inspirerats. Kan de så kan jag liksom!
Det hela går ut på 100 dagar utan godis, chips, glass, läsk, desserter, fikabröd, (som innehåller socker) och alkohol. 100 dagar!
Jag har efter lite funderande på hur och varför bestämt mig för att hoppa på utmaningen, men börjar med en lightvariant på 30 dagar. Dels för att det känns mer hanterbart, men mest för att jag vill se om det är värt att "offra" allt det goda, om jag mår bättre av det än av att få äta och dricka godsakerna då och då.
Idag drar jag igång! Efter att ha lagt upp utmaningen på facebook har jag fått med mig ytterligare deltagare som är villiga att köra ihop med mig. Det blir så mycket lättare och roligare om man är flera. Nu kör vi!

Hej igen!

Long time, no see, jag vet. Väljer att inte gå in på orsakerna, utan konstaterar bara att det var länge sedan jag bloggade, och tänker att jag ska komma igång igen. Jag vill ju inspirera, och det är svårt när man själv saknar inspiration.
Vi kom just hem från ännu en ljuvlig vecka i Åre. Älskar den platsen, lugnet som infinner sig, livet som lunkar på, ljuset, luften, naturen, vyerna, avkopplingen och umgänget med mina fina. Lyx!
Inom min klubb händer det alltid en mängd roliga saker, men jag vill skriva om en specifik sak som vi har på gång. Jag har länge haft en tanke om att ordna ett eget cykelläger för klubben, och med hjälp av duktiga klubbkamrater blir den idéen verklighet i mitten av maj. Vi släppte 60 platser i natt, och de är i princip fullbokade. SÅ kul!
Min kropp håller sakta på att bygga upp sig efter en period av sjukdomar. Jag har haft oturen att drabbas av tre halsflussar på kort tid, vilket sänkt mig rejält. Nu gäller det att skynda långsamt för att hitta tillbaka till formen, men det känns som om den hinna av orkeslöshet som funnits i nästan ett år börjar släppa sitt grepp. Hoppas känslan är rätt så jag kan få kontinuitet i träningen och många kvalitetspass!

Höst på min planet

Nu var det länge sedan, jag vet. Jag har haft rätt mycket med mig själv för att (återigen) citera Winnerbäck. Livet har känts extremt mycket jobb, fara mellan aktiviteter, snabbt-mat-snabbt-i-säng-för-att-orka-ännu-en-dag-i120 på sista tiden. Ja, man kan säga nej. Man måste inte vara med på allt. Men barnen vill. Dem ställer jag upp på. Man behöver vettig mat, rena kläder och ett hyfsat fräscht hem. Jag behöver det. Och vi måste jobba. Så ser livet ut, men ibland blir det för mycket, jag vet.
För att slippa knäckas fullständigt tog vi några lediga dagar (barnens studiedagar) hos pappa och mamma lördag-måndag. Ett välkommet andningshål. Som vi andats!
Någon annan har fixat mat, plock, tvätt, disk, medan vi har fått lek- och kvalitetstid. Ljuvligt! Vi har vandrat i en av barndomens skogar, längs sjön där jag lärde mig simma, i spåret där jag kämpade mig fram på mina första skidor. Friskt syre i lungorna, glada barnskratt och små ord i öronen. Värme i själen, ro i ett stressat sinne. Jag har sovit i mitt gamla ungdomsrum, påmind om oändliga telefonsamtal med vänner och kärlekar från en svunnen tid.
När regnet upphörde väntade en lång löprunda. 12 km längs idel ungdomsminnen. I skogen där vi tjuvrökte, över kullar där vi eldat brasor och åkt pulka. Förbi en gammal högstadieskola fylld av roliga och tuffa minnen, bakom hus och lägenheter där vänner bott och levt, längs vägen där en lycklig studentska mötte tidningsbudet en tidig junimorgon för snart 20 år sedan.
Vissa minnen har stannat, etsat sig fast vare sig jag vill eller inte. Det går inte att springa ifrån sitt förflutna, man kommer alltid att vara en del av det. I stället valde jag att ta dem med mig där, minnena, längs barn- och ungdomens svindlande vägar och stigar. Tillsist är det ju ändå så, att någonstans där så blev jag den jag är nu.