Kraftloppsdäng blev sjuksoffshäng....

I "tidigare blogginläggs anda" (ta med barnen på träningen och prioritera din tid) hade jag styrt och ställt för att kunna hänga med klubben till Finspång och springa stafett i kraftloppet. Vi hade hela 90 deltagare med, fördelat på några elitlag och resten bredd i dam, herr och mixklass. Rara Ullis skulle med som supporter, och hon erbjöd sig att passa grabbarna när jag sprang min 6 km sträcka. Barnen var dessutom taggade att springa ett knattelopp på förmiddagen, där alla fick en friplåt som inträde till badet. På torsdag kväll fick jag klart med alla detaljer kring sträckor, lagmedlemmar, tider osv. Natten till fredag fick Leo hög feber och krupp. Jag tvingades inse att jag inte kunde släpa med en liten febertrasa till ett stort idrottsevenemang, stackars unge. Idag är det måndag och lilleman är fortfarande hängig, liksom hans ömma moder. Febern drabbade även mig på lördag em, och däckad i soffan fick jag vackert avstå även kvällens roliga event på Harrys. Surt i kvadrat. Än värre känns det att tvingas ställa in kvällens boxpremiär. Hoppas deltagarna kan och återkommer nästa måndag!

Slå hål på alla dåliga ursäkter

Tänk såhär: Jag äger min tid!

Nu kommer jag att låta pretto för vissa, det vet jag. För några år sedan tyckte jag själv att sådana här saker var näst in till irriterande, fan vad duktiga folk ska vara jämt, men jag har tänkt om. För att få möjligheten att träna måste man själv skapa den, så enkelt är det. Många har frågat mig hur jag hinner med all träning (vissa med undertonen att jag borde vara hemma mer, se tidigare blogginlägg), och även önskat ett blogginlägg om detta. Så, med risk för att vara pretto; här kommer det!

Ni kan min story. Familj, hus, jobb, vänner och träning. Så lever jag, så vill jag leva. Visst, jag har god support från familj och närstående, annars skulle det inte funka. Men det är bara JAG som gör mina prioriteringar och val- med målet att jag själv och min familj ska må så bra som möjligt. Man KAN ha barnvakt en timme för att gå på pass. Man KAN ta med lite större barn till träningssalen och köra ett pass då och då, om det är ok med anläggningen och inte händer varje vecka. Att sticka ut och jogga när barnen somnat (om pappan är hemma alltså) eller när deras pappa nattar dem, är ett bra alternativ.  På med reflexväst och spring längs upplysta gångvägar under den mörka delen av året. Lite större barn klarar sig själva hemma en stund, spring en kortis, hem och kolla, spring en kortis igen osv.
Har man inte alltför långt till jobbet funkar det utmärkt att springa/cykla/walka dit. Kräver lite planering med kläder och utrustning i form av duschmöjligheter, men det går! Annars kan man göra samma sak fast hem. Jag har testat båda varianterna med framgång. På mitt jobb är vi några som försöker komma ut och jogga ihop då och då. Nu senast innan vår personalkickoff, då det ändå var ett par timmars dödtid. På konferensresor gör vi samma sak, och ibland finns det möjlighet till en runda på lunchen. En sådan runda piggar upp den segaste av arbetsdagar!
 Går barnen på aktiviteter? Perfekt! Lämna av och installera dem, stick sedan ut och spring en runda i närheten. Du kan till och med sticka in huvudet till aktiviteten om du känner oro för telningen. Idag tog jag med sonen till hans "hemmafotbollsplan", där hans lag tränar och spelar matcher. Runt den går en gångväg på ca 800 meter. Medan han lekte på planerna (jag såg honom hela tiden) körde jag ett intervallpass på 10*60 sek, med ca 40 sekunders vila mellan varje intervall. En annan tanke är att barna cyklar medan jag springer. När stora killen har cup/bortamatch och hans pappa eller någon lagkompis förälder kan skjutsa dit honom passar det utmärkt att jag cyklar dit på racern. Samma sak om vi ska göra familjeutflykter, jag kan cykla dit och möta upp resten av gänget. På många platser i Linköping finns finfina utegym där barnen kan leka medan föräldrarna tränar. Dessutom går det utmärkt att träna styrka i trädgården eller inomhus, Situps, armhävningar, dips, utfall, benböj, använda egna kroppen eller stockar, stenar, fyllda flaskor osv som vikter (kolla crossfit eller EFIT för massor av bra övningar)




Ni ser, det finns precis alla möjligheter att få till bra träning. Kanske inte alltid ihop med andra, men man kan ju inte få allt. Bara viljan sätter gränser, och den styr bara DU över. Och blir det inte av, no hard feelings! Det funkar nästa gång!

Bloggtorka...

...Vilket kanske beror på en viss träningstorka. Semester, rutinlös, resande och farande har gjort att träningen sett lite annorlunda ut. Dessutom är inte kroppen riktigt med mig, så det har inte blivit några megapass direkt. Det som blivit av är lite annorlunda löppass: Ett längs barndomsminnenas sjö Väringen utanför Örebro, där mina föräldrar har ett sommarhus nu förtiden. Vid denna sjö tillbringade jag många roliga och minnesvärda scoutläger under min uppväxt. En annan löprunda blev längs havet i Malmö, med Öresundsbron som fond. Magiskt! Olstorps MTBspår har fått besök, liksom LOKmilen i Vidingsjö. Igår var jag och barnen i Björsäter för att heja fram Nocouts duktiga triatleter (innan dess hade vi så klart följt vår duktiga svenska silvermedaljör Lisa Nordén på OS-distansen i triathlon. Grymt! Det här med triathlon är en liten träningsdröm jag har. I min värd är det den ultimata sporten, tre i ett liksom. Strongt att fixa!
Som ett litet steg mot drömmen har jag i allafall cyklat lite idag. Ett glatt tjejgäng (och en glad kille några mil) gav sig ut på en härlig runda i bra tempo. Ca tio mil med roligt sällskap, kändes bra i kroppen kan jag lova! Nu är det en semestervecka kvar, så det gäller att njuta :-)!

Energipaus i Bankekind

Vänhäng

Igår kunde jag ÄNTLIGEN må bra i solstolen en stund :-)

Hej bloggen!
Jag fick lite tid över i väntan på en förestående resa, så jag tänkte att det var läge för lite uppdatering. Jag har hittills denna sommar lyckats väldigt bra med att bara göra saker och omge mig med personer som ger energi. Känner mig nöjd på den fronten! Lagom med träning, aktiviteter med familjen, resor, lek, bus, vänträffar, god mat och chill har det blivit.
Igår var jag och en av Nocouttjejerna ute på en cykelrunda. Trots att himlen såg ut som bilden visar när vi startade fick vi en underbar tur. Ingen motvind, inte en droppe regn, fina vyer, härlig cykling. En sådan där runda att lägga i "sommarminneslådan" och plocka fram i höst.

Så som himlen ser ut en tisdag mitt i Juli...

Nu är jag på väg till en god vän som har sommarhus i Västgötska Forsvik. Vi är några tjejer som ska dit och umgås, skratta, prata skit, dricka vin, äta god mat, älta livsfrågan, bada badtunna, springa, gå i skogen, bada, ha SPA och typ bara vara. De tjejer som ska med ger massor av energi och ställer alltid upp. Det här med goda vänner är en viktig del i att må bra. Det finns vänner och så finns det vänner på något vis. Vissa kommer och går, vissa blir kvar, vissa visar sig sluka mer energi än de ger, vissa växer man ifrån, vissa dyker upp och överraskar en positivt... Hur som helst, livet lär en att välja och sålla, för att få behålla dem som ger en något och som man förhoppningsvis ger något tillbaka. Nog om detta, ville bara påtala vikten av att omge sig med "goda krafter" för att må bra. Man väljer själv vad och vilka man ska lägga energi på, och jag har denna Weekend valt att göra det på goingar som jag vet ger massor tillbaka! Ha det gott i sommarregnSverige allihop, skål!

Team Rynkeby startar idag

På cykelträningslägret i High Chaparall kom jag för första gången i kontakt med några av de människor som deltar i detta projekt. Idag startar Team Rynkeby sin långa cykeltur för att samla in pengar till barncancerfonden. Det de gör är så stort, fint och viktigt att ögonen tåras. Tänk att det fortfarande finns människor som själva står tillbaka för att hjälpa andra! Egoism är ingen egenskap jag uppskattar, och just ego är det sista man kan säga om detta team. Jag vill uppmärksamma deras fina projekt, önska dem en fin cykling och framförallt framföra ett varm TACK till de cyklister som genomför detta. Själv hoppas jag kunna cykla någon del av Ride of hope senare i sommar. Startavgiften går till samma ändamål, cancerforskning. Varje litet bidrag hjälper. Om ni orkar, läs denna artikel. Det här är sådant som rör mitt hjärta!

Aktiv, tränande kvinna = Egomamma?

Hej läsare!
Jag har gått och funderat på en sak ganska länge. Vänt och vridit, tänkt och ältat, grubblat och vägt fram och tillbaka. Såhär: Egentligen vill jag åt den generella synen i den här frågan, men eftersom det är jag som funderar och skriver denna blogg använder jag mig själv som exempel, med vetskapen om att vi är många mammor i min situation som säkert ställs inför samma frågeställningar. Jag är sambo, har två barn och ett litet hus. Vi är en familj, vi lever som de flesta andra med var sitt heltidsjobb, lämningar och hämtningar på förskola/skola/fritids/aktiviteter/kompisar, hus med trädgård att sköta, socialt umgänge och lite egna saker som vi gillar att göra. Det är här mina funderingar börjar.
Jag får ofta frågan: Hur hinner du? Förut har jag känt mig lite stolt över att klara den träning och de lopp jag gör trots min livssituation. Jag tränar ganska mycket, ja. Inte extremt, men för att fixa lopp osv måste jag vara förberedd. Skulle helt klart vilja lägga mycket mer tid för att förbättra mina resultat, men jag är ju mamma. Just det. Jag anar att det finns en helt annan syn än min egen på det här med tränande, aktiva, mammor som gillar socialt umgänge. Jag har alltid sett det som att jag mår bra av att träna, och mår jag bra så blir jag en gladare, bättre mamma. Men så kryper skuldbeläggandet in i den till synes oskyldiga frågan. " Hur hinner du"? "Borde inte du vara hemma mer med familj och barn? Lägga dem exakt varenda kväll, vara med på alla träningar och aktiviteter, sköta hemmet så det skiner, laga näringsriktiga, ekologiska måltider varenda dag, leka med dem hela tiden, sy deras kläder, klippa deras hår, utplåna allt som är du för att vara den perfekta mamman... eller?
Klart jag strävar efter allt det där. Det låter så bra när jag läser det. Självklart jag vill ägna all min tid åt min familj, de är ju viktigast i världen! Ändå är jag borta ibland. Jag tränar. Går på pass, åker bort en weekend på träningsläger, sticker ut på långa cykelpass, umgås med kompisar, dricker till och med vin då och då. Saknar min familj, kommer hem glad och fylld av energi, nya intryck och endorfiner. Vi kan kramas och berätta för varann vad vi varit med om när vi varit ifrån varann.
Är jag en dålig mamma för det? Far mina barn illa av att inte vara ihopklistrade med mig hela tiden? Jag vet hur jag ser ut och mår när jag inte tränar. Frågan är om den Mia skulle vara bättre för familjen en den som tränar och mår bra?
En annan fundering, den största av alla faktiskt, är följande: Skulle jag mötas av samma inställning till mina livsval om jag vore pappan?
Jag tar gärna emot synpunkter och funderingar kring detta. Från vänner, träningsfolk, annat folk, tjejer, killar, alla som tänker något. Här eller i ett privat meddelande. För jag funderar mycket kring synen på oss aktiva morsor, som vill våra barns bästa och verkligen jobbar för det, men samtidigt väljer att ha någon form av eget liv då och då.
Tack och hej!

Att landa lite...

Vätternrundan var något av den sista utposten på en riktigt intensiv vår. Tung på många vis, det vet ni, men också fylld av roligheter, utmaningar och häftiga upplevelser. Just som jag vill ha det! Efter en sådan period i livet är det viktigt att landa lite. Reflektera, fundera och kanske läka. Komma till nya insikter, fundera över beslut och nya livsmål, samt bara vara. Jag är dålig på det, men övar. Vill att det ska hända saker hela tiden, blir rastlös och irriterad om jag inte har något på G. Sedan mitt sommarlov började har jag dock varit duktig på att chilla. Barnen och jag har varit lediga medan deras pappa jobbat, och vi har hittat på en del mysigheter. Vi har också fått tid att umgås bara familjen, välbehövligt efter många veckor då vi gått om varann här hemma. Jag har vilat från nästan all träning, också ett bra beslut. Många dagar och kvällar har ägnats åt umgänge med älskade vänner. Mina närmsta ger mig så mycket energi, är så glad att de finns! Under vissa perioder i livet blir det extra tydligt vilka som finns där på riktigt och är villiga att dela både glädje och sorg. Sådant är viktigt tycker jag.
Idag var det dags att ta tag i träningen igen, långpass med Nocout stod på agendan. För min del blev det ca en mil, ljuvlig traillöpning i drygt fyra km och sedan en backig femkilometare i Olstorp. Därefter grill, snack och picknick med goa träningsvänner. Vi dryftade allt från klubbmedlemmars utmaningar till vår egen framtidssatsning ;-). Sommaren är helt klart min bästa tid, jag älskar värmen, ljuset, grönskan, dofterna... Nu är det bara att fortsätta njuta genom att göra roligheter och omge sig med vänner som ger energi!