Nu var det länge sedan, jag vet. Jag har haft rätt mycket med mig själv för att (återigen) citera Winnerbäck. Livet har känts extremt mycket jobb, fara mellan aktiviteter, snabbt-mat-snabbt-i-säng-för-att-orka-ännu-en-dag-i120 på sista tiden. Ja, man kan säga nej. Man måste inte vara med på allt. Men barnen vill. Dem ställer jag upp på. Man behöver vettig mat, rena kläder och ett hyfsat fräscht hem. Jag behöver det. Och vi måste jobba. Så ser livet ut, men ibland blir det för mycket, jag vet.
För att slippa knäckas fullständigt tog vi några lediga dagar (barnens studiedagar) hos pappa och mamma lördag-måndag. Ett välkommet andningshål. Som vi andats!
Någon annan har fixat mat, plock, tvätt, disk, medan vi har fått lek- och kvalitetstid. Ljuvligt! Vi har vandrat i en av barndomens skogar, längs sjön där jag lärde mig simma, i spåret där jag kämpade mig fram på mina första skidor. Friskt syre i lungorna, glada barnskratt och små ord i öronen. Värme i själen, ro i ett stressat sinne. Jag har sovit i mitt gamla ungdomsrum, påmind om oändliga telefonsamtal med vänner och kärlekar från en svunnen tid.
När regnet upphörde väntade en lång löprunda. 12 km längs idel ungdomsminnen. I skogen där vi tjuvrökte, över kullar där vi eldat brasor och åkt pulka. Förbi en gammal högstadieskola fylld av roliga och tuffa minnen, bakom hus och lägenheter där vänner bott och levt, längs vägen där en lycklig studentska mötte tidningsbudet en tidig junimorgon för snart 20 år sedan.
Vissa minnen har stannat, etsat sig fast vare sig jag vill eller inte. Det går inte att springa ifrån sitt förflutna, man kommer alltid att vara en del av det. I stället valde jag att ta dem med mig där, minnena, längs barn- och ungdomens svindlande vägar och stigar. Tillsist är det ju ändå så, att någonstans där så blev jag den jag är nu.