Höst på min planet

Nu var det länge sedan, jag vet. Jag har haft rätt mycket med mig själv för att (återigen) citera Winnerbäck. Livet har känts extremt mycket jobb, fara mellan aktiviteter, snabbt-mat-snabbt-i-säng-för-att-orka-ännu-en-dag-i120 på sista tiden. Ja, man kan säga nej. Man måste inte vara med på allt. Men barnen vill. Dem ställer jag upp på. Man behöver vettig mat, rena kläder och ett hyfsat fräscht hem. Jag behöver det. Och vi måste jobba. Så ser livet ut, men ibland blir det för mycket, jag vet.
För att slippa knäckas fullständigt tog vi några lediga dagar (barnens studiedagar) hos pappa och mamma lördag-måndag. Ett välkommet andningshål. Som vi andats!
Någon annan har fixat mat, plock, tvätt, disk, medan vi har fått lek- och kvalitetstid. Ljuvligt! Vi har vandrat i en av barndomens skogar, längs sjön där jag lärde mig simma, i spåret där jag kämpade mig fram på mina första skidor. Friskt syre i lungorna, glada barnskratt och små ord i öronen. Värme i själen, ro i ett stressat sinne. Jag har sovit i mitt gamla ungdomsrum, påmind om oändliga telefonsamtal med vänner och kärlekar från en svunnen tid.
När regnet upphörde väntade en lång löprunda. 12 km längs idel ungdomsminnen. I skogen där vi tjuvrökte, över kullar där vi eldat brasor och åkt pulka. Förbi en gammal högstadieskola fylld av roliga och tuffa minnen, bakom hus och lägenheter där vänner bott och levt, längs vägen där en lycklig studentska mötte tidningsbudet en tidig junimorgon för snart 20 år sedan.
Vissa minnen har stannat, etsat sig fast vare sig jag vill eller inte. Det går inte att springa ifrån sitt förflutna, man kommer alltid att vara en del av det. I stället valde jag att ta dem med mig där, minnena, längs barn- och ungdomens svindlande vägar och stigar. Tillsist är det ju ändå så, att någonstans där så blev jag den jag är nu.

Kraftloppsdäng blev sjuksoffshäng....

I "tidigare blogginläggs anda" (ta med barnen på träningen och prioritera din tid) hade jag styrt och ställt för att kunna hänga med klubben till Finspång och springa stafett i kraftloppet. Vi hade hela 90 deltagare med, fördelat på några elitlag och resten bredd i dam, herr och mixklass. Rara Ullis skulle med som supporter, och hon erbjöd sig att passa grabbarna när jag sprang min 6 km sträcka. Barnen var dessutom taggade att springa ett knattelopp på förmiddagen, där alla fick en friplåt som inträde till badet. På torsdag kväll fick jag klart med alla detaljer kring sträckor, lagmedlemmar, tider osv. Natten till fredag fick Leo hög feber och krupp. Jag tvingades inse att jag inte kunde släpa med en liten febertrasa till ett stort idrottsevenemang, stackars unge. Idag är det måndag och lilleman är fortfarande hängig, liksom hans ömma moder. Febern drabbade även mig på lördag em, och däckad i soffan fick jag vackert avstå även kvällens roliga event på Harrys. Surt i kvadrat. Än värre känns det att tvingas ställa in kvällens boxpremiär. Hoppas deltagarna kan och återkommer nästa måndag!

Slå hål på alla dåliga ursäkter

Tänk såhär: Jag äger min tid!

Nu kommer jag att låta pretto för vissa, det vet jag. För några år sedan tyckte jag själv att sådana här saker var näst in till irriterande, fan vad duktiga folk ska vara jämt, men jag har tänkt om. För att få möjligheten att träna måste man själv skapa den, så enkelt är det. Många har frågat mig hur jag hinner med all träning (vissa med undertonen att jag borde vara hemma mer, se tidigare blogginlägg), och även önskat ett blogginlägg om detta. Så, med risk för att vara pretto; här kommer det!

Ni kan min story. Familj, hus, jobb, vänner och träning. Så lever jag, så vill jag leva. Visst, jag har god support från familj och närstående, annars skulle det inte funka. Men det är bara JAG som gör mina prioriteringar och val- med målet att jag själv och min familj ska må så bra som möjligt. Man KAN ha barnvakt en timme för att gå på pass. Man KAN ta med lite större barn till träningssalen och köra ett pass då och då, om det är ok med anläggningen och inte händer varje vecka. Att sticka ut och jogga när barnen somnat (om pappan är hemma alltså) eller när deras pappa nattar dem, är ett bra alternativ.  På med reflexväst och spring längs upplysta gångvägar under den mörka delen av året. Lite större barn klarar sig själva hemma en stund, spring en kortis, hem och kolla, spring en kortis igen osv.
Har man inte alltför långt till jobbet funkar det utmärkt att springa/cykla/walka dit. Kräver lite planering med kläder och utrustning i form av duschmöjligheter, men det går! Annars kan man göra samma sak fast hem. Jag har testat båda varianterna med framgång. På mitt jobb är vi några som försöker komma ut och jogga ihop då och då. Nu senast innan vår personalkickoff, då det ändå var ett par timmars dödtid. På konferensresor gör vi samma sak, och ibland finns det möjlighet till en runda på lunchen. En sådan runda piggar upp den segaste av arbetsdagar!
 Går barnen på aktiviteter? Perfekt! Lämna av och installera dem, stick sedan ut och spring en runda i närheten. Du kan till och med sticka in huvudet till aktiviteten om du känner oro för telningen. Idag tog jag med sonen till hans "hemmafotbollsplan", där hans lag tränar och spelar matcher. Runt den går en gångväg på ca 800 meter. Medan han lekte på planerna (jag såg honom hela tiden) körde jag ett intervallpass på 10*60 sek, med ca 40 sekunders vila mellan varje intervall. En annan tanke är att barna cyklar medan jag springer. När stora killen har cup/bortamatch och hans pappa eller någon lagkompis förälder kan skjutsa dit honom passar det utmärkt att jag cyklar dit på racern. Samma sak om vi ska göra familjeutflykter, jag kan cykla dit och möta upp resten av gänget. På många platser i Linköping finns finfina utegym där barnen kan leka medan föräldrarna tränar. Dessutom går det utmärkt att träna styrka i trädgården eller inomhus, Situps, armhävningar, dips, utfall, benböj, använda egna kroppen eller stockar, stenar, fyllda flaskor osv som vikter (kolla crossfit eller EFIT för massor av bra övningar)




Ni ser, det finns precis alla möjligheter att få till bra träning. Kanske inte alltid ihop med andra, men man kan ju inte få allt. Bara viljan sätter gränser, och den styr bara DU över. Och blir det inte av, no hard feelings! Det funkar nästa gång!

Bloggtorka...

...Vilket kanske beror på en viss träningstorka. Semester, rutinlös, resande och farande har gjort att träningen sett lite annorlunda ut. Dessutom är inte kroppen riktigt med mig, så det har inte blivit några megapass direkt. Det som blivit av är lite annorlunda löppass: Ett längs barndomsminnenas sjö Väringen utanför Örebro, där mina föräldrar har ett sommarhus nu förtiden. Vid denna sjö tillbringade jag många roliga och minnesvärda scoutläger under min uppväxt. En annan löprunda blev längs havet i Malmö, med Öresundsbron som fond. Magiskt! Olstorps MTBspår har fått besök, liksom LOKmilen i Vidingsjö. Igår var jag och barnen i Björsäter för att heja fram Nocouts duktiga triatleter (innan dess hade vi så klart följt vår duktiga svenska silvermedaljör Lisa Nordén på OS-distansen i triathlon. Grymt! Det här med triathlon är en liten träningsdröm jag har. I min värd är det den ultimata sporten, tre i ett liksom. Strongt att fixa!
Som ett litet steg mot drömmen har jag i allafall cyklat lite idag. Ett glatt tjejgäng (och en glad kille några mil) gav sig ut på en härlig runda i bra tempo. Ca tio mil med roligt sällskap, kändes bra i kroppen kan jag lova! Nu är det en semestervecka kvar, så det gäller att njuta :-)!

Energipaus i Bankekind

Vänhäng

Igår kunde jag ÄNTLIGEN må bra i solstolen en stund :-)

Hej bloggen!
Jag fick lite tid över i väntan på en förestående resa, så jag tänkte att det var läge för lite uppdatering. Jag har hittills denna sommar lyckats väldigt bra med att bara göra saker och omge mig med personer som ger energi. Känner mig nöjd på den fronten! Lagom med träning, aktiviteter med familjen, resor, lek, bus, vänträffar, god mat och chill har det blivit.
Igår var jag och en av Nocouttjejerna ute på en cykelrunda. Trots att himlen såg ut som bilden visar när vi startade fick vi en underbar tur. Ingen motvind, inte en droppe regn, fina vyer, härlig cykling. En sådan där runda att lägga i "sommarminneslådan" och plocka fram i höst.

Så som himlen ser ut en tisdag mitt i Juli...

Nu är jag på väg till en god vän som har sommarhus i Västgötska Forsvik. Vi är några tjejer som ska dit och umgås, skratta, prata skit, dricka vin, äta god mat, älta livsfrågan, bada badtunna, springa, gå i skogen, bada, ha SPA och typ bara vara. De tjejer som ska med ger massor av energi och ställer alltid upp. Det här med goda vänner är en viktig del i att må bra. Det finns vänner och så finns det vänner på något vis. Vissa kommer och går, vissa blir kvar, vissa visar sig sluka mer energi än de ger, vissa växer man ifrån, vissa dyker upp och överraskar en positivt... Hur som helst, livet lär en att välja och sålla, för att få behålla dem som ger en något och som man förhoppningsvis ger något tillbaka. Nog om detta, ville bara påtala vikten av att omge sig med "goda krafter" för att må bra. Man väljer själv vad och vilka man ska lägga energi på, och jag har denna Weekend valt att göra det på goingar som jag vet ger massor tillbaka! Ha det gott i sommarregnSverige allihop, skål!

Team Rynkeby startar idag

På cykelträningslägret i High Chaparall kom jag för första gången i kontakt med några av de människor som deltar i detta projekt. Idag startar Team Rynkeby sin långa cykeltur för att samla in pengar till barncancerfonden. Det de gör är så stort, fint och viktigt att ögonen tåras. Tänk att det fortfarande finns människor som själva står tillbaka för att hjälpa andra! Egoism är ingen egenskap jag uppskattar, och just ego är det sista man kan säga om detta team. Jag vill uppmärksamma deras fina projekt, önska dem en fin cykling och framförallt framföra ett varm TACK till de cyklister som genomför detta. Själv hoppas jag kunna cykla någon del av Ride of hope senare i sommar. Startavgiften går till samma ändamål, cancerforskning. Varje litet bidrag hjälper. Om ni orkar, läs denna artikel. Det här är sådant som rör mitt hjärta!

Aktiv, tränande kvinna = Egomamma?

Hej läsare!
Jag har gått och funderat på en sak ganska länge. Vänt och vridit, tänkt och ältat, grubblat och vägt fram och tillbaka. Såhär: Egentligen vill jag åt den generella synen i den här frågan, men eftersom det är jag som funderar och skriver denna blogg använder jag mig själv som exempel, med vetskapen om att vi är många mammor i min situation som säkert ställs inför samma frågeställningar. Jag är sambo, har två barn och ett litet hus. Vi är en familj, vi lever som de flesta andra med var sitt heltidsjobb, lämningar och hämtningar på förskola/skola/fritids/aktiviteter/kompisar, hus med trädgård att sköta, socialt umgänge och lite egna saker som vi gillar att göra. Det är här mina funderingar börjar.
Jag får ofta frågan: Hur hinner du? Förut har jag känt mig lite stolt över att klara den träning och de lopp jag gör trots min livssituation. Jag tränar ganska mycket, ja. Inte extremt, men för att fixa lopp osv måste jag vara förberedd. Skulle helt klart vilja lägga mycket mer tid för att förbättra mina resultat, men jag är ju mamma. Just det. Jag anar att det finns en helt annan syn än min egen på det här med tränande, aktiva, mammor som gillar socialt umgänge. Jag har alltid sett det som att jag mår bra av att träna, och mår jag bra så blir jag en gladare, bättre mamma. Men så kryper skuldbeläggandet in i den till synes oskyldiga frågan. " Hur hinner du"? "Borde inte du vara hemma mer med familj och barn? Lägga dem exakt varenda kväll, vara med på alla träningar och aktiviteter, sköta hemmet så det skiner, laga näringsriktiga, ekologiska måltider varenda dag, leka med dem hela tiden, sy deras kläder, klippa deras hår, utplåna allt som är du för att vara den perfekta mamman... eller?
Klart jag strävar efter allt det där. Det låter så bra när jag läser det. Självklart jag vill ägna all min tid åt min familj, de är ju viktigast i världen! Ändå är jag borta ibland. Jag tränar. Går på pass, åker bort en weekend på träningsläger, sticker ut på långa cykelpass, umgås med kompisar, dricker till och med vin då och då. Saknar min familj, kommer hem glad och fylld av energi, nya intryck och endorfiner. Vi kan kramas och berätta för varann vad vi varit med om när vi varit ifrån varann.
Är jag en dålig mamma för det? Far mina barn illa av att inte vara ihopklistrade med mig hela tiden? Jag vet hur jag ser ut och mår när jag inte tränar. Frågan är om den Mia skulle vara bättre för familjen en den som tränar och mår bra?
En annan fundering, den största av alla faktiskt, är följande: Skulle jag mötas av samma inställning till mina livsval om jag vore pappan?
Jag tar gärna emot synpunkter och funderingar kring detta. Från vänner, träningsfolk, annat folk, tjejer, killar, alla som tänker något. Här eller i ett privat meddelande. För jag funderar mycket kring synen på oss aktiva morsor, som vill våra barns bästa och verkligen jobbar för det, men samtidigt väljer att ha någon form av eget liv då och då.
Tack och hej!

Att landa lite...

Vätternrundan var något av den sista utposten på en riktigt intensiv vår. Tung på många vis, det vet ni, men också fylld av roligheter, utmaningar och häftiga upplevelser. Just som jag vill ha det! Efter en sådan period i livet är det viktigt att landa lite. Reflektera, fundera och kanske läka. Komma till nya insikter, fundera över beslut och nya livsmål, samt bara vara. Jag är dålig på det, men övar. Vill att det ska hända saker hela tiden, blir rastlös och irriterad om jag inte har något på G. Sedan mitt sommarlov började har jag dock varit duktig på att chilla. Barnen och jag har varit lediga medan deras pappa jobbat, och vi har hittat på en del mysigheter. Vi har också fått tid att umgås bara familjen, välbehövligt efter många veckor då vi gått om varann här hemma. Jag har vilat från nästan all träning, också ett bra beslut. Många dagar och kvällar har ägnats åt umgänge med älskade vänner. Mina närmsta ger mig så mycket energi, är så glad att de finns! Under vissa perioder i livet blir det extra tydligt vilka som finns där på riktigt och är villiga att dela både glädje och sorg. Sådant är viktigt tycker jag.
Idag var det dags att ta tag i träningen igen, långpass med Nocout stod på agendan. För min del blev det ca en mil, ljuvlig traillöpning i drygt fyra km och sedan en backig femkilometare i Olstorp. Därefter grill, snack och picknick med goa träningsvänner. Vi dryftade allt från klubbmedlemmars utmaningar till vår egen framtidssatsning ;-). Sommaren är helt klart min bästa tid, jag älskar värmen, ljuset, grönskan, dofterna... Nu är det bara att fortsätta njuta genom att göra roligheter och omge sig med vänner som ger energi!

Lite mot alla odds...

Nervöööööös!

Chippet på hjälmen i år. Bra!

Ungefär så har våren 2012 känts. Sjukdom, sjukdom, sjukdom, skada, tråkigheter i min närmsta omgivning, högre arbetsbelastning än vanligt då vi släppt nior... Känslan förstärks när jag kollar prognosen för orterna runt Vättern mot slutet av veckan. Gränna: regn. Jönköping: kraftigt regn. Fagerhult: regn. Hjo: regn. Karlsborg: regn. Till detta måttlig vind på sina ställen.

Startklar!

Fredag kväll: Nummerlappen hämtad, cykeln på plats i Motala, väska med ombyte påväg till Hjo, allt packat och fixat inför starten, ordentligt med mat intagen. Gör ett försök att sova. Trött men superpirrig. Blir förbannad på mig själv. Herregud Mia, det är fjärde gången du gör detta! Det värsta som kan hända är att du måste bryta, och då är det ju så, ingen prestige här! På startlinjen känns det ändå ok, vi peppar oss i mörkret och gör oss redo för en bra runda. Ungefär som beräknat tappar jag de andra redan i Vadstena. Vi har för olika fart och i mörkret är det omöjligt att ha koll på varann. Resten av rundan är det alltså jag, mitt pannben och ösregnet. Snittar bra ned till Gränna, ca 30 km/h. Bitvis är det helt tomt runt mig, blir omåkt av enstaka klungor och lägger mig i rygg på grupper som visar sig vara för långsamma. Går in i depån efter Gränna, mår illa och är trött. Tänker brytatankar men ger mig upp på scott igen. Nu blir det rejäla backar i grym motvind ned till Jönköping, tar rygg på folk som egentligen kör för långsamt bara för att slippa vinden. Orkar inte gå med de klungor som drar förbi. Nästa depå blir Fagerhult. Har aldrig varit så blöt i hela mitt liv. Konstant ösregn från Gränna som bara fortsätter. Måste kissa, blir långbesök på Bajamaja då jag orutinerat nog valde hängslebyxor. Skönt men inget bra vid toabesök! Kön till brytatältet är rekordlång, folk fryser så de skakar. Jag trampar på mot mitt ombyte och min Andreas, som finns i Hjo. Trist sträcka, men regnet avtar. Lite. Märker att jag drar ett gäng, vilket ger kraft. Tyvärr går det för långsamt när de ligger före, så jag går upp igen. Jag kan inte med ord uttrycka hur underbart det är med värmen, de torra kläderna och maten i Hjo. Ett annat år kanske man skippat det, men i år... Awesome. Vidare mot nästa stopp: Boviken. Regnet har upphört, jag kan cykla i Nocouttröjan och får några glada tillrop. Även nu drar jag en hel del människor, både tjejer och killar. Får dock ingen hjälp själv, de klungor som drar om är toksnabba. Efter Karlsborg börjar rundan på allvar med långa, tunga backar. Detta brukar vara mitt bästa, men kraften och explosiviteten i benen har inte velat infinna sig ordentligt denna vår. Efter snabbstopp i Boviken trampar jag på mot pappa och mamma i Hammarsundet. Solen bryter fram och jag har två finskar på släp. Upp över bron, bara fyra mil kvar! Fyra sega, tunga mil med många backar och brännande fötter. Minns att jag vrålar "men ta slut nån jävla gång då" till vägen vid Lemunda. Den lyssnar inte. De sista flaggvakterna innan Motala spelar hög musik från bilen, jag tackar dem och trampar in på upploppet. Som vanligt kommer tårarna när jag ser målbågen. Jag gjorde det igen! Helt själv i 28 mil, ösregn i över tio, efter en ganska tuff vår och på över en timme bättre tid än min snabbaste runda. Låååångt ifrån elittid, klart långsammast i min klubb men ändå! Jag kom runt! Skrytsam eller ego är inga egenskaper som jag vill tillskriva mig själv, men idag är jag faktiskt lite stolt. Jag fixade Vätternrundan mot alla odds. I alla fall mot många :-).

YEEEEEES!

TACK alla fina som peppat, stöttat, tränat med mig och supportat! Guld värt kan jag lova!

Det finns två typer av cyklister...

...Fick jag höra här om dagen. De som ännu inte vurpat och de som gjort det. Fram till i söndags kunde jag glatt sälla mig till den första skaran. Men så, en snabb klunga och ett ögonblicksverk senare tillhör jag nu den andra. De som vurpat alltså. Jag är glad att det gick så bra som det gjorde, ingen skada på huvudet, inget brutet, inga blessyrer i ansiktet... Bara uppskrapad, blåslagen, svullen och ett ömmande knä. Samt ganska chockad förstås. Vi körde fort, hade många mil bakom oss, jag hade nästan släppt den starka nocoutklungan flera gånger men var ändå med. Sista två milen mot hemma, fin raka, soligt, snälla kompisar som lät mig ligga bak i klungan och så plötsligt: Ett bakhjul för nära mitt framhjul. På en sekund var jag i asfalten med vänstersidan, har svaga minnen av cyklar och kroppar över mig och sedan rädslan. Stackars mina medcyklister som fick hantera min chock, jag är ju inte van direkt. Skäms lite i efterhand över att jag blev så rädd, men sådan är jag. De var så gulliga och hjälpte mig och de andra som blev inblandade. Nu har jag vilat cykel en vecka, inget EFITpass i måndags och inget blodomlopp i torsdags. 2012 känns inte som min träningsvår, men jag tänker att det vänder. Snart typ!

Långhelg

Nya, toksköna nocoutcykeltröjorna har kommit!

Fika på söderköpings golfklubb. 

Efter varvet åkte jag på en rejäl förkylning, så veckan har varit lugn träningsmässigt. Den har dock inneburit kristi himmelsfärdshelg, vilket betyder långledigt! Min plan var att samla massor av cykelmil. En av Nocouttjejerna har skapat en facebookgrupp för cykeltjejer i Linköping, superkul initiativ som ledde till att vi fick ihop en nio kvinnor och man stark klunga till fredagens långrunda. Vi körde mot Söderköping, men på grund av stark vind vände vi in mot Björsätter någon mil innan glassmetropolen. Den vägen är nämligen mer omgiven av skog. Ett klokt val, visst blåste det ordentligt, men träden och klungan hjälpte helt klart till att dämpa upplevelsen av motvind. Tillbaka på Duvkullen hade jag fått ihop nästan tio mil, oljiga händer på grund av hoppande kedja och en ännu snorigare näsa. Tyvärr blev det inget mer cyklade under denna långhelg, förkylningen ville inte ge sig. Då jag köpt plats till Vätternrundan och förtvivlat gärna vill orka hänga på "min" klunga där börjar jag få lite milpanik. Jag vet att det krävs ca 100 mil i benen för att få en någorlunda angenäm resa runt sjön, så nu är det verkligen hårdträning som gäller. On the road again!

Ida och Alexandra redo! Klungan var verkligen snyggt dressad i nya kläderna.

Löparfesten i Sveriges framsida

För sju år sedan stod jag, min mamma, några vänner och äldste sonen på Mariatorget i Göteborg för att hejja fram nära och kära i Göteborgsvarvet. Sonen var ett år, och både hans farfar, morfar och pappa fanns bland löparna. Jag tänkte flera gånger: Herregud, springa två mil, dessutom på asfalt, det skulle jag aldrig kunna göra! Det längsta jag någonsin joggat då var en mil, på mjukt underlag med inslag av gång. Dessutom skedde det milloppet långt innan jag fick barn.
I lördags stod jag på startlinjen till mitt allra första Göteborgsvarv.  När jag anmälde mig i höstas var jag i hyfsat bra form. Då hade jag lite tankar om ett tidsmål. På plats i startfållan var alla sådant tankar borta. Efter denna tunga vår ville jag bara runt!
De första fem km sprang jag ca två minuter snabbare än jag gjort på mycket länge. Ändå kändes kroppen bra, allt flöt på och jag var pigg. Musiken, hejarklackarna, folkfesten, medlöparna och stämningen bidrog till lätta steg och härlig känsla. Jag upplevde ingen trängsel, hittade bra positioner och fint flyt. Följde de tips jag fått om att ta det lugnt uppför och släppa på utför (vilket inte var helt lätt pga folktätheten :-)), stanna till för att dricka vatten och energi och att pressa på lagom. Uppför avenyn blev det tungt och trångt, jag hade några tuffa kilometer mellan 15 och 18-19. Då tog jag fram "en jobbig jävel" och andra mentala peppfraser. Upp över sista bron. In i slottsskogen. En kilometer kvar, svagt uppför. Hög musik, massor av folk, hejarrop som skallar. Springer in på vallen, ser målet och känner lyckoruset komma samtidigt som tårarna. Jag gjorde det! Jag klarade Göteborgsvarvet, det lopp som jag för sju år sedan såg som en omöjlighet. Dessutom på en tid som jag aldrig vågat drömma om, minst tio minuter snabbare än jag trodde. Det tar sig!

Trångt i startled 21!

Göteborgsvarvet, CHECK!

TACK alla som peppade mig att springa trots allt, som fanns med under loppet och supportade på olika sätt och alla som gratulerat efteråt. Kärlek till er!

EFIT-premiär

Idag var det dags för min officiella premiär som EFIT-instruktör. Vi har satsat mycket på utepass denna vår (kolla här för mer information ), innepassen slutar vecka 17 så nu har vi valt att satsa på gympa och EFIT i flera av våra bostadsområden. "Träning nära dig- nu även utomhus" :-).
Det är ju alltid lite nervöst första gången man kör ett pass, allt ska funka och man vill göra rätt, se alla deltagare, bjuda på sig själv och leverera träningsglädje. Jag tycker själv att det gick ganska bra, det kom fler deltagare än jag väntat mig och de flesta verkade nöjda. Det är ju svårt att göra ett riktigt intensivt träningspass på en timme, så en nackdel är att inte detta pass är kortare. Samtidigt är det viktigt med ordentlig uppvärming, så timmen funkar ändå. Extra kul var det att mina vänner Mia och Maya dök upp för att testa. De var toppenduktiga och kämpade stenhårt.
Hoppas alla och fler där till hittar tillbaka nästa måndag!

Salomon Trail Tour

Laddad och nervös inför mitt första traillopp gav jag mig efter barnvaktstrixande iväg till Vidingsjö för att möta upp övriga i team Nocout ladies. Loppet skulle hållas i Vidingsjöskogarna, men då hela motionscafeét brann ned under konstiga omständigheter på Valborgsmässoafton skedde all administration utomhus. Varken toaletter eller duschar fanns att tillgå. Tråkigt på en så fin anläggning!
Jag, Ida och Lotta startade tillsammans, och gav oss ut på en tuff, stenig, stubbig, lerig, blöt, kvistig och halkig enmilatur. Över stock och sten, upp och ned i tunga backar, över åkrar och genom hagar, längs stängsel och genom träsk. Jag är ingen snabblöpare i vanliga fall, och då detta var mitt första terränglopp tog jag det lite lugnt. Hade rygg på övriga tjejer i teamet länge, men så vred jag till foten och blev tvungen att sänka farten lite. Därefter sprang jag lite fel, snitslingen var otydlig och jag hängde på klungan före mig . Snart var det dags för nästa slalombacke. Upp, upp, upp. Bra flås, tung kropp. Folket runt mig drog på, jag blev ensam och koncentrerade mig på att springa rätt. Märkte att jag drog någon, hade tunga andetag i nacken under flera km. Uppför sista slalombacken. Nocouttjejerna bör vara i mål när som helst, har jag tur hinner de vända och få med sig supporten för att bära mig mot målet. Springer in på upploppsrakan. Ökar. Där är de! Närmar mig. Ser Lotta resa sig och springa mot mål. Trög hjärna, trötta ben. Vad händer? Någon ligger längs spåret, omgiven av två löpare. Skadad? Kramp? Tusen tankar i huvudet. Hur gör man? Vad ska jag göra? Helt nära ser jag. Löparna, två tjejer som jag sett längs loppet, gör HLR. De ropar "kom igen nu, andas"! Minns inte allt jag tänker, vet inte vad jag säger. "Vad ska jag göra, löser ni det?" Får panikfyllda ögon till svar. "Se bara till att någon ringer ambulans jävligt fort". Rusar mot mål. Möter massor av folk på vägen in. Stortjuter, så berörd. Förlorade en kär kollega på exakt samma sätt för åtta år sedan, han sprang ett lopp och fick hjärtstillestånd. Återupplever den hemska händelsen, blandad med detta nya. Var är mina vänner? Min kollega Carina finns i målområdet och får ta min första chock, hon vet inget om vad som hänt, bara att de nyss ropat in sjukvårdskunnigt folk till skogen. Jag fryser och skakar. Hittar Ida och Daniel, som berättar att vår lagkamrat Lotta sprungit bredvid mannen som ramlat ihop. Vi finner henne, skakad. Hon har inlett HLR och gjort precis allt rätt. Vi får på henne varma, torra kläder, försöker finnas och stötta så gott vi kan. Herregud, hur gör man? Varför sker sådant här? Ambulanserna kommer. Så småningom lämnar vi området, säger hej då och jag cyklar hemåt, genomfrusen.
Väl hemma, när barnen somnat, släpper allt och jag storgråter igen. Ville göra mer! Överlevde han? Längtar efter mina vänner som kan stötta! Det blir inte mycket sömn på natten, och tidigt på morgonen nås jag av beskedet att han inte klarade det. Jag förstår att många undrar varför jag bryr mig så mycket, jag kände honom inte ens. Jag var inte en av dem som gjorde HLR (vilket jag kommer att älta länge), jag var bara där. För mig räckte det för att chockas. Sådan är jag. Förlåt för att jag inte gjorde mer!

Det kändes bra att komma till jobbet idag, där har jag verkliga vänner som stöttar, lyssnar och bryr sig. De flesta var med för åtta år sedan och vet vad jag återupplever. Hoppas ni vet hur underbara ni är!

Det är visst nå´n som är tillbaka...

Fredag: Bodypump. Lördag: 1,3 mil löpning. Söndag: ca 10 mil på cykel med härlig nocoutklunga. Summering: Jag tror att jag är tillbaka! Inte i toppform, jag blir fortfarande andfådd och mjölksyrefylld fort, men å så mycket bättre än för bara några veckor sedan. Jag kommer på mig själv med att le flera gånger under passen, och jag känner att jag har mer att ge. Kan inte ens minnas när det kändes så senast. Lycka är bara förnamnet. Jag mår SÅ bra av att kunna träna igen.
TACK alla som stöttat, peppat och trott på mig när jag själv tvivlat. Nu siktar jag framåt igen. Nästa mål: Salomon Trail Tour i Vidingsjö med team NocOut ladies. Det blir lerigt och sjukt kul!

Viva e Spania!

Löpning längs havet. Lovely!

Brunch. Ljuvligt!

Jag har i flera år haft en dröm om att dra ihop ett tjejgäng och åka på träningsresa till utlandet. Tänk, det bästa av allt under en och samma resa: Värme, träning, vänskap, tjejsnack, sol och bad, god mat och dryck... De organiserade resorna är oftast dyra, men får man ihop tjejer som har tränat mycket kan man få många nya ideér utan "toppinstruktörer".  Ingen har riktigt nappat på min idé, de flesta tycker att man är ganska galen om man vill träna på sin semester... Men så hälsade jag på min ungdomsvän Anna i Stockholm. Hon hade haft liknande tankar, hennes mans familj har ett hus i soliga Torreveija, Spanien och plötsligt stod vi där i Lidingöloppets mässtält med en deal: Vi samlar ihop ett gäng tjejer och drar!
Nu är det snart maj och i söndags kom jag hem från den underbara resan. Jag är så glad att det var just dessa tjejer som var med; vi hade alla mycket erfarenhet av träning och lopp, våra kunskaper fyllde ett brett spektra av triathlon, multisport, cykel, löpning, gympa, cirkelfys i flera former, bollsporter... Dessutom var de flesta av oss i samma livssituation med småbarn, arbete och vardagskarusellen som ofta snurrar lite för fort.
Som vi tränat! Powerwalks i soluppgång, intervallöpning och distanspass i fin nationalpark samt längs strandpromenaden förstås, gympa, tabata, EFIT, styrka, stabilitets- och rörlighetsträning på en solig terass... Självklart har vi solat också. Och badat, shoppat, tagit massage, ätit ljuvlig mat, druckit vin, jagat kackerlackor, pratat massor, skrattat, åkt bil, sett cykellopp...
Det här var precis, exakt vad jag behövde just nu. Goda vänner, god mat, sol och värme (å vad min kropp mår bra av det, skulle behöva värmen året om), massor av tips och inspiration, och självklart mycket träning. Nu tror jag att bilderna kan tala...

Plankan

Dips på altanen. Observera färgmatchningen :-)

Jag och Lisa. Hon gjorde för övrigt ett toppenjobb efter en vinter med lunginflammation. STARKT!

Morgontabata. Klocan är ca 08:00 en söndagmorgon.

Snyggt va ;-)

Duktiga Matilda kör ett gympapass med oss.

Till sist vill jag skicka ett extra tack till Anna, som kollat upp alla flighter, bokat både det och bil, fixat oss boende, haft koll på precis allt och dessutom pratat grym Spanska. Gracias vännen :-)!

Cyklecamp High chaparall

Daniel, Lotta, Ullis och jag själv i fina cyklecampkepsar.

Hjälm, cykelkläder, energiprodukter, cykelskor, racer och träningsvilja- check! Med mycket packning för få dagar beger vi oss iväg, jag och övriga nocoutare som ska till Småland för tre dagars intensivt cyklande med ca 400 likasinnande. Cyklecamp hålls på vilda westernanläggningen High chaparall, och instruktörerna som ska leda klungorna kommer från den stora cykelklubben med samma namn.

Lite fredagsmys :-)

Jag, Ullis, Lotta och Daniel får en stor, fräsch stuga att husera i. Jättekul och skönt att vara ett gäng som kan hänga ihop till måltiderna, umgås på kvällarna, tipsa varann om träning osv. Dessutom fanns det mycket energiprodukter i respektive packning :-).

Första rundan, ca 6 mil, går av stapeln på fredag eftermiddag. Jag kan lova att det är en mäktig syn med ca 400 cyklister samlade i olika fartgrupper, allt från de som håller en snittfart på över 35 km/h till de som ska cykla 3 mil på vanlig damcykel. Jag är inte så van vid klungkörning, så detta är utmärkt träning för mig. Under en runda får man prata med massor av nya människor, de allra flesta supertrevliga och med mycket cykelerfarenhet att dela med sig av. Dag två består av ca 12 mil och sista dagen ger vi oss ut på en backig femmilare. Då våren mest bestått av sjukdom för min del känns cyklingen bitvis tuff, jag som brukar vara superstark uppför (ge mig Lena PH i Brattebro och jag spurtar hela vägen :-)) får kämpa rejält för att hålla mig på framförvarande bakhjul. Känner mig lite knäckt över detta, men får pepp och stöd att orka vidare. Väljer lite lägre tempo dag två och tre, och tvingar mig själv till insikt. Rom byggdes inte på en dag, så inte heller toppformen efter sjukdom.

Ca 400 cyklister on the road i Småland!

 Förutom härlig, utmanande cykling med roliga människor (bla Team Rynkeby, läs här om deras satsning på cykel till Frankrike för Barncancerfonden, underbart!) innehöll helgen god mat, cykelmässa, bra föreläsningar med ultramarathonlöparen Rune Larsson och långseglaren Sven Yrvind, glada människor, många skratt och roligt umgänge. Allt detta för en ynka tusenlapp. Tack Keith och High Chaparall, samt "mitt" nocutgäng för toppendagar!

Träningsblogg, haha!

Det som startade så ambitiöst strax efter nyår föll platt som en pannkaka några veckor in i februari. Jag blev sjuk men aldrig riktigt återhämtad. Kom igång något pass eller två, blev trött och sliten, fick feber, ont i bröstet och tog slut... Fram och tillbaka, av och till under flera månader. Nu är det början av april och jag har precis kommit igång igen. Några löppass, lite Sh´bam och tio mil på cykeln hittills. Det känns okej men inte toppenbra. Jag har aldrig tidigare varit med om en segare och tuffare väg tillbaka. Vågar inte köra 100% och ge järnet ännu. Då jag har ett cykelträningsläger, en träningsresa till Spanien och flertalet stora och små (lång)lopp framför mig börjar det brinna i knutarna för att komma igång och kunna maxa, men jag är inte där än. Dessutom vore det oerhört skönt att kunna genomföra och lämna in slutuppgiften för att få bli godkänd EFITinstruktör. Tyvärr kan jag inte känna MAGIN för tillfället. Den där underbara känslan när allt stämmer, kroppen svarar och man bara ler för att det är så ljuvligt. Hoppas den vill infinna sig snart, annars finns det risk för att jag ger upp och lägger träningsskorna på hyllan. Det vore attans synd tycker jag.

Underbara Åre!

Lillprins bus´slalompremiärar...Så fort jag kliver innanför den snurrande glasdörren på Holliday club hotel fyller det mig. LUGNET. Den sprakande brasan, den vackra inredningen, dofterna, människors avstressade ansikten... Jag kommer på mig själv med att le. Första gången vi var här var stället nytt. Äldste sonen var ett par år gammal och jagade lampor med en annan liten pojke som han råkade. Den gången var vi bara på besök, utan att övernatta. Efter det har vi bott på Holliday flera gånger, både sommar, höst och vinter. Alltid lika fint, fräscht och... rofyllt.
Den här gången tog vi tåget för en kortvecka i snön. Jag var trött och sliten, inte alls återhämtad efter sjukan som tog om och fullspäckade veckor. Härligt nog har vi kunnat glädjas med barnens framgång i Rödkullens barnområde (premiär för lillprins bus), samt roat oss med vila, bad, spel och god mat. Summa summarum sköna, avkopplande dagar. Minimalt med träning, maximalt med vila och återhämtning!

Imorgon går Nocouts roliga trainingday av stapeln. Tyvär säger min kropp nej till träning än så länge, så jag tvingas avstå. Är så ledsen över detta, älskar sådana inspirationsdagar mest av allt ju! Dessutom skulle jag ha hållit i ett boxpass, vilket jag nu måste låta en annan instruktör ta. Surt är ordet, men samtidigt: Man måste vara rädd om den kropp man har, den är fantastisk på att tala om hur den vill ha det!

Man kan tycka vad man vill...

...om alla hjärtans dag. Kommersiellt jippo, trams, löjligt, som vilken dag som helst,kan väl kvitta, jobbigt... Personligen tycker jag att det är ganska fint med en speciell dag då vi kan uppmärksamma de fina, goda energigivarna i våra liv lite extra. För mig är det friskvård på hög nivå att värna om nära och kära, att ge glädje är att få glädje! Självklart kan och bör man göra det alla dagar, men idag är en utmärkt dag att stanna upp och tänka lite extra på lyckan av att vara omgiven av glädje och kärlek. För mig är det viktiga att visa uppskattning till människor som jag tycker om, och ingen dag kan väl passa bättre än just idag? Stor kram till er alla, oavsett vad ni anser om denna dag!

Till kära kollegorna, familjen och vännerna (de som är för långt bort får nöja sig med ett SMS ;-))

Bryta ihop och komma igen

Usch så sjuk jag varit! Inget allvarligt alltså, det gick ju över, men DÅLIG! Kände ju av det redan innan EFIT-utbildningen, och förra helgen bröt det ut rejält. En riktig influensa, feber, genomförkyld (och ni som känner mig vet vad det innebär, kan helt klart tävla med killen i nässprayreklamen om antalet använda näsdukar) och däckad. Ynk!

Jag tänker dock att kroppen är smart funtad, den behövde 100 procent vila och detta var enda sättet...

Nu börjar jag dock bli helt återställd, vilket känns underbart. Hela denna weekend har jag ägnat åt att umgås med mina fina barn. Friskvård på hög nivå! Vi har shoppat, fikat, lekt, spelat, åkt skridskor och vistats ute i det ljuvliga vädret, bakat, kollat mello och myst. Kärlek är viktigt! Kram på er därute :-)

EFIThelg

Fredag eftermiddag. Veckan har varit hektisk och tuff, en del jobbigt har hänt både i privat- och yrkeslivet. Jag har varit hängig, småfebrig, sliten och ledsen i flera dagar. Imorgon ska jag få gå den roliga, efterlängtade och uttalat tuffa EFITutbildningen, och här ligger jag, slutkörd och med feber! Flaggar för att jag mår dåligt, men känner att jag ändå måste ta mig dit och försöka. Mer än sitt bästa kan ingen göra tänker jag innan jag somnar. Tidigt.

Söndag kväll. Helt slut. Kroppen skriker VILA! Jag orkar knappt ta mig till sängen, men jag är så lycklig! Vilken helg! Vilket gäng! Vilken instruktör! Vilken utbildning! Korta teoripass varvades med massor av teknikövningar, där vi nötte allt från benböj till handstående pushups. En del helt galet som jag aldrig skulle klara av att instruera, annat mycket användbart och bra. Dessemellan: Ett gäng DEFITpass (Dagens EFIT) där vi fick köra skiten ur oss. Grodan, utepass, Lodjuret... Shit så jobbigt. Och kul! Man tömmer sig totalt men mår så bra efteråt. Och jag klarade det! Mot alla odds kanske man kan säga, i alla fall mot många med tanke på den dåliga uppladdningen. Visst, jag klarade inte allt, bröt ihop lite och kom igen. Men förutom en hemuppgift som ska göras i efterhand så fixade jag det! TACK alla som peppat, deltagit och utbildat. Och tack psyket, det gjorde vi bra :-). Nyfiken på EFIT? Kolla här!

Recept

Hej på er!

Jag har fått flera förfrågningar om recept på bla egen müsli, bars och bröd. Det blir ju både billigare, nyttigare och godare att göra eget, så när tiden räcker till och orken/lusten innfinner sig brukar jag försöka röra ihop lite frön och skapa en "hembakt" känsla. Vissa recept har jag hittat på nätet, som tex de på Muslibars (klicka på länken så hittar du dem). Andra rör jag ihop lite efter eget huvud, men har försökt skriva ned hur jag gör müsli och bröd. Lycka till!

Müsli

Valfria frön och gryn, te x pumpakärnor, solrosfrön, krossade linfrön, sesamfrön, havregryn… Blandas i en skål, förslagsvis 1-2 dl av varje sort (kanske något mindre mängd linfrön).

Rör ned lite matolja, flytande honung och vatten i fröblandningen, inte för mycket. Det ska bara ”binda ihop”.

Häll ut fröblandningen på en plåt och rosta i ugnen, ca 225 grader i ca 10 minuter. Passa noga och rör om då och då, det bränner lätt.

Ta ut och lår svalna. Därefter kan man röra i kokos, kanel och torkade bär. Jag brukar ha i torkade gojibär, blåbär och tranbär (gott och supernyttigt, fyllt av antioxidander), men tropiska frukter blir också väldigt gott.

Knäckebröd

1 dl solrosfrön

1 dl pumpakärnor

1 dl sesamfrö

0,5 dl krossade linfrön

2 dl maizenamjöl

0,5 dl rapsolja

2,5 dl kokande vatten

Sätt ugnen på 150 grader. Blanda alla torra ingredienser. Rör i olja och blanda i. Häll i kokande vatten och rör om. Det ska bli som en tjock välling. Häll ut ”röran” på en bakplåtspappersklädd plåt. Bred ut så tunt som möjligt. Grädda i 60 minuter.

Lycka till!