En liten blogg om lyckan att få vara fysiskt aktiv

Idag är det ca 15 år sedan jag bestämde mig. Med ca 10-15 kg dallrande övervikt, ständig torrhosta på grund av rökning, fest med alltför mycket alkohol varje helg, i princip ingen motion alls och ganska osunda matvanor var jag, inte ens fyllda 20, på väg in i ett liv som jag inte ville leva. Det är sant! Så jag tog tag i det. Slutade röka och började simma (astråkigt). Slutade äta glass och började med fruktsallad. Bytte så småningom stad och kom i kontakt med människor som var duktiga på träning. Började jogga, cykla, gå på gympa, spinning och aerobics. Sprang något lopp, trampade runt tjejvättern. Mådde bra! Idag är jag 36 år och har två underbara barn. I min byrå finns en mapp med dokument som jag är stolt över. Ett intyg på att jag är utbildad gruppträningsinstruktör, ett annat på att jag är detsamma i Box. Tuffa utbildningar som man inte klarar utan hyfsad fysik. Där finns också bevisen för en mängd lopp som jag genomfört genom åren, allt från tjejklassikerlopp till minitriathlon. Ovanpå den där byrån står det som jag är mest stolt över: Ett diplom undertecknat Micke Thorén och HKH Prinsessan Lilian. En lagerkrans och tre kronor pryder diplomet, som visar att jag genomfört en svensk klassiker. DET trodde varken jag eller någon annan för 15 år sedan!

söndag 23 juni 2013

Vätternrundan 2013

SUB12:s hjälmar med glitter för att vi skulle
känna igen varann.
De gav många glada tillrop under rundan!
Varje vår lovar jag mig själv att aldrig mer cykla Vätternrundan. Det tar för mycket tid, fokus, kraft och energi från annat i livet. Många mil på cykel tar lång tid, jag ältar, är nervös, målar upp skräcksenarion om vad som kan hända, får prioritera bort mycket som jag vill göra till förmån för träningen, får dåligt samvete gentemot familj och vänner...
Varje gång jag gråtandes av glädje rullar in över mållinjen i Motala tänker jag på nästa runda. Hur kul det ska bli, hur fort jag ska köra och hur jag ska lägga upp den på bästa sätt. Jag vet att det låter galet, men så funkar det. Man laddar, ifrågasätter, nojjar, tränar, peppar och deppar innan lopp. Allt kretsar kring det, på ett eller annat sätt. Så kommer loppet, man genomför (förhoppningsvis) med , flaggan i topp och sedan: mot nya mål!
Till årets runda hade min fantastiska klubb, nocout, ett eget startled. Det rymde 60 cyklister indelade i olika sub(fart)grupper, från en måtid på under nio timmar till en på tolv. Jag är ju ganska långsam i det mesta jag gör, så sub 12 var mitt mål innan rundan. Jag hade dessutom det ärofyllda uppdraget att vara utsedd till lagkapten för detta härligt stora gäng sub12 cyklister.
Vi startade kl 05:26, vilket innebar att mörkret hade skingrats och temperaturen stigit något. Vårt 18 personer starka gäng gav oss ut på den oerhört blåsiga sträckan ned mot Jönköping. Motvinden var vidrig, den blåste rakt emot oss och gjorde att snittfarten sänktes betänkligt. Några stressades av detta, de ville hemskt gärna in på under 12 timmar. Andra, som mest ville runt, tyckte att vi kunde ta det lite lugnare. Några, inkluderat jag själv, hade haft problem med sjukdomar och skador och ville hellre hålla hela vägen i ett lite lugnare tempo än att tvingas bryta. Efter ca 4 mil valde jag därför att splitta klungan, så de som ville jaga tider fick rulla iväg. Kvar i mitt gäng blev tio starka cyklister. Vi höll ihop till strax efter Fagerhult, där ett par släppte. Tidigare bestämd depåplan, med stopp i Gränna, Fagerhult, efter Hjo, Boviken och ett kort efter Hammarsundet, höll och visade sig funka bra. Fram till Jönköping var det som tidigare nämnts mycket tungcyklat på grund av motvinden men Västgötasidan... Vilket segertåg! Medvind, sol, massor av härlig publik, fantastisk klungkörning, skratt, härliga medcyklister, glädje, fina vägar... allt stämde!
Precis som vanligt kom tårarna när den blåa målbågen blev synlig. Jag gjorde det. Igen! På min bästa VR-tid, med den bästa klungan, det bästa vädret och kanske de bästa förutsättningarna. Med femårsmedaljen runt halsen och den näst intill euforiska lyckokänslan i kroppen är det naturligtvis värt varenda sekund av slit, träning och nervositet under våren. Undrar när anmälan öppnar till nästa runda?

Målgång efter 12:26 h på cykel.
Awesome!
5-årsmedalj. Jag har gjort det jag
 trodde var omöjligt fem gånger! 

Större delen av min fantastiska klunga.  Vi har tränat, ältat, fikat, nojjat och skrattat tillsammans hela våren, och nu gått i mål på det lopp vi kämpat oss igenom tillsammans. TACK!














Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Prenumerera på: Inlägg (Atom)