Att landa lite...

Vätternrundan var något av den sista utposten på en riktigt intensiv vår. Tung på många vis, det vet ni, men också fylld av roligheter, utmaningar och häftiga upplevelser. Just som jag vill ha det! Efter en sådan period i livet är det viktigt att landa lite. Reflektera, fundera och kanske läka. Komma till nya insikter, fundera över beslut och nya livsmål, samt bara vara. Jag är dålig på det, men övar. Vill att det ska hända saker hela tiden, blir rastlös och irriterad om jag inte har något på G. Sedan mitt sommarlov började har jag dock varit duktig på att chilla. Barnen och jag har varit lediga medan deras pappa jobbat, och vi har hittat på en del mysigheter. Vi har också fått tid att umgås bara familjen, välbehövligt efter många veckor då vi gått om varann här hemma. Jag har vilat från nästan all träning, också ett bra beslut. Många dagar och kvällar har ägnats åt umgänge med älskade vänner. Mina närmsta ger mig så mycket energi, är så glad att de finns! Under vissa perioder i livet blir det extra tydligt vilka som finns där på riktigt och är villiga att dela både glädje och sorg. Sådant är viktigt tycker jag.
Idag var det dags att ta tag i träningen igen, långpass med Nocout stod på agendan. För min del blev det ca en mil, ljuvlig traillöpning i drygt fyra km och sedan en backig femkilometare i Olstorp. Därefter grill, snack och picknick med goa träningsvänner. Vi dryftade allt från klubbmedlemmars utmaningar till vår egen framtidssatsning ;-). Sommaren är helt klart min bästa tid, jag älskar värmen, ljuset, grönskan, dofterna... Nu är det bara att fortsätta njuta genom att göra roligheter och omge sig med vänner som ger energi!

Lite mot alla odds...

Nervöööööös!

Chippet på hjälmen i år. Bra!

Ungefär så har våren 2012 känts. Sjukdom, sjukdom, sjukdom, skada, tråkigheter i min närmsta omgivning, högre arbetsbelastning än vanligt då vi släppt nior... Känslan förstärks när jag kollar prognosen för orterna runt Vättern mot slutet av veckan. Gränna: regn. Jönköping: kraftigt regn. Fagerhult: regn. Hjo: regn. Karlsborg: regn. Till detta måttlig vind på sina ställen.

Startklar!

Fredag kväll: Nummerlappen hämtad, cykeln på plats i Motala, väska med ombyte påväg till Hjo, allt packat och fixat inför starten, ordentligt med mat intagen. Gör ett försök att sova. Trött men superpirrig. Blir förbannad på mig själv. Herregud Mia, det är fjärde gången du gör detta! Det värsta som kan hända är att du måste bryta, och då är det ju så, ingen prestige här! På startlinjen känns det ändå ok, vi peppar oss i mörkret och gör oss redo för en bra runda. Ungefär som beräknat tappar jag de andra redan i Vadstena. Vi har för olika fart och i mörkret är det omöjligt att ha koll på varann. Resten av rundan är det alltså jag, mitt pannben och ösregnet. Snittar bra ned till Gränna, ca 30 km/h. Bitvis är det helt tomt runt mig, blir omåkt av enstaka klungor och lägger mig i rygg på grupper som visar sig vara för långsamma. Går in i depån efter Gränna, mår illa och är trött. Tänker brytatankar men ger mig upp på scott igen. Nu blir det rejäla backar i grym motvind ned till Jönköping, tar rygg på folk som egentligen kör för långsamt bara för att slippa vinden. Orkar inte gå med de klungor som drar förbi. Nästa depå blir Fagerhult. Har aldrig varit så blöt i hela mitt liv. Konstant ösregn från Gränna som bara fortsätter. Måste kissa, blir långbesök på Bajamaja då jag orutinerat nog valde hängslebyxor. Skönt men inget bra vid toabesök! Kön till brytatältet är rekordlång, folk fryser så de skakar. Jag trampar på mot mitt ombyte och min Andreas, som finns i Hjo. Trist sträcka, men regnet avtar. Lite. Märker att jag drar ett gäng, vilket ger kraft. Tyvärr går det för långsamt när de ligger före, så jag går upp igen. Jag kan inte med ord uttrycka hur underbart det är med värmen, de torra kläderna och maten i Hjo. Ett annat år kanske man skippat det, men i år... Awesome. Vidare mot nästa stopp: Boviken. Regnet har upphört, jag kan cykla i Nocouttröjan och får några glada tillrop. Även nu drar jag en hel del människor, både tjejer och killar. Får dock ingen hjälp själv, de klungor som drar om är toksnabba. Efter Karlsborg börjar rundan på allvar med långa, tunga backar. Detta brukar vara mitt bästa, men kraften och explosiviteten i benen har inte velat infinna sig ordentligt denna vår. Efter snabbstopp i Boviken trampar jag på mot pappa och mamma i Hammarsundet. Solen bryter fram och jag har två finskar på släp. Upp över bron, bara fyra mil kvar! Fyra sega, tunga mil med många backar och brännande fötter. Minns att jag vrålar "men ta slut nån jävla gång då" till vägen vid Lemunda. Den lyssnar inte. De sista flaggvakterna innan Motala spelar hög musik från bilen, jag tackar dem och trampar in på upploppet. Som vanligt kommer tårarna när jag ser målbågen. Jag gjorde det igen! Helt själv i 28 mil, ösregn i över tio, efter en ganska tuff vår och på över en timme bättre tid än min snabbaste runda. Låååångt ifrån elittid, klart långsammast i min klubb men ändå! Jag kom runt! Skrytsam eller ego är inga egenskaper som jag vill tillskriva mig själv, men idag är jag faktiskt lite stolt. Jag fixade Vätternrundan mot alla odds. I alla fall mot många :-).

YEEEEEES!

TACK alla fina som peppat, stöttat, tränat med mig och supportat! Guld värt kan jag lova!

Det finns två typer av cyklister...

...Fick jag höra här om dagen. De som ännu inte vurpat och de som gjort det. Fram till i söndags kunde jag glatt sälla mig till den första skaran. Men så, en snabb klunga och ett ögonblicksverk senare tillhör jag nu den andra. De som vurpat alltså. Jag är glad att det gick så bra som det gjorde, ingen skada på huvudet, inget brutet, inga blessyrer i ansiktet... Bara uppskrapad, blåslagen, svullen och ett ömmande knä. Samt ganska chockad förstås. Vi körde fort, hade många mil bakom oss, jag hade nästan släppt den starka nocoutklungan flera gånger men var ändå med. Sista två milen mot hemma, fin raka, soligt, snälla kompisar som lät mig ligga bak i klungan och så plötsligt: Ett bakhjul för nära mitt framhjul. På en sekund var jag i asfalten med vänstersidan, har svaga minnen av cyklar och kroppar över mig och sedan rädslan. Stackars mina medcyklister som fick hantera min chock, jag är ju inte van direkt. Skäms lite i efterhand över att jag blev så rädd, men sådan är jag. De var så gulliga och hjälpte mig och de andra som blev inblandade. Nu har jag vilat cykel en vecka, inget EFITpass i måndags och inget blodomlopp i torsdags. 2012 känns inte som min träningsvår, men jag tänker att det vänder. Snart typ!