En liten blogg om lyckan att få vara fysiskt aktiv

Idag är det ca 15 år sedan jag bestämde mig. Med ca 10-15 kg dallrande övervikt, ständig torrhosta på grund av rökning, fest med alltför mycket alkohol varje helg, i princip ingen motion alls och ganska osunda matvanor var jag, inte ens fyllda 20, på väg in i ett liv som jag inte ville leva. Det är sant! Så jag tog tag i det. Slutade röka och började simma (astråkigt). Slutade äta glass och började med fruktsallad. Bytte så småningom stad och kom i kontakt med människor som var duktiga på träning. Började jogga, cykla, gå på gympa, spinning och aerobics. Sprang något lopp, trampade runt tjejvättern. Mådde bra! Idag är jag 36 år och har två underbara barn. I min byrå finns en mapp med dokument som jag är stolt över. Ett intyg på att jag är utbildad gruppträningsinstruktör, ett annat på att jag är detsamma i Box. Tuffa utbildningar som man inte klarar utan hyfsad fysik. Där finns också bevisen för en mängd lopp som jag genomfört genom åren, allt från tjejklassikerlopp till minitriathlon. Ovanpå den där byrån står det som jag är mest stolt över: Ett diplom undertecknat Micke Thorén och HKH Prinsessan Lilian. En lagerkrans och tre kronor pryder diplomet, som visar att jag genomfört en svensk klassiker. DET trodde varken jag eller någon annan för 15 år sedan!

tisdag 3 april 2012

Träningsblogg, haha!

Det som startade så ambitiöst strax efter nyår föll platt som en pannkaka några veckor in i februari. Jag blev sjuk men aldrig riktigt återhämtad. Kom igång något pass eller två, blev trött och sliten, fick feber, ont i bröstet och tog slut... Fram och tillbaka, av och till under flera månader. Nu är det början av april och jag har precis kommit igång igen. Några löppass, lite Sh´bam och tio mil på cykeln hittills. Det känns okej men inte toppenbra. Jag har aldrig tidigare varit med om en segare och tuffare väg tillbaka. Vågar inte köra 100% och ge järnet ännu. Då jag har ett cykelträningsläger, en träningsresa till Spanien och flertalet stora och små (lång)lopp framför mig börjar det brinna i knutarna för att komma igång och kunna maxa, men jag är inte där än. Dessutom vore det oerhört skönt att kunna genomföra och lämna in slutuppgiften för att få bli godkänd EFITinstruktör. Tyvärr kan jag inte känna MAGIN för tillfället. Den där underbara känslan när allt stämmer, kroppen svarar och man bara ler för att det är så ljuvligt. Hoppas den vill infinna sig snart, annars finns det risk för att jag ger upp och lägger träningsskorna på hyllan. Det vore attans synd tycker jag.
Upplagd av kl.

1 kommentar:

  1. Jess4 april 2012 kl. 00:55

    Det tillåter vi inte!!! ;) Lite värme och några fler mil på cykeln/i spåret så är du tillbaka! :) Stor kram

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)