En liten blogg om lyckan att få vara fysiskt aktiv

Idag är det ca 15 år sedan jag bestämde mig. Med ca 10-15 kg dallrande övervikt, ständig torrhosta på grund av rökning, fest med alltför mycket alkohol varje helg, i princip ingen motion alls och ganska osunda matvanor var jag, inte ens fyllda 20, på väg in i ett liv som jag inte ville leva. Det är sant! Så jag tog tag i det. Slutade röka och började simma (astråkigt). Slutade äta glass och började med fruktsallad. Bytte så småningom stad och kom i kontakt med människor som var duktiga på träning. Började jogga, cykla, gå på gympa, spinning och aerobics. Sprang något lopp, trampade runt tjejvättern. Mådde bra! Idag är jag 36 år och har två underbara barn. I min byrå finns en mapp med dokument som jag är stolt över. Ett intyg på att jag är utbildad gruppträningsinstruktör, ett annat på att jag är detsamma i Box. Tuffa utbildningar som man inte klarar utan hyfsad fysik. Där finns också bevisen för en mängd lopp som jag genomfört genom åren, allt från tjejklassikerlopp till minitriathlon. Ovanpå den där byrån står det som jag är mest stolt över: Ett diplom undertecknat Micke Thorén och HKH Prinsessan Lilian. En lagerkrans och tre kronor pryder diplomet, som visar att jag genomfört en svensk klassiker. DET trodde varken jag eller någon annan för 15 år sedan!

söndag 17 juni 2012

Lite mot alla odds...


Nervöööööös!
Chippet på hjälmen i år. Bra!
Ungefär så har våren 2012 känts. Sjukdom, sjukdom, sjukdom, skada, tråkigheter i min närmsta omgivning, högre arbetsbelastning än vanligt då vi släppt nior... Känslan förstärks när jag kollar prognosen för orterna runt Vättern mot slutet av veckan. Gränna: regn. Jönköping: kraftigt regn. Fagerhult: regn. Hjo: regn. Karlsborg: regn. Till detta måttlig vind på sina ställen.
Startklar!
Fredag kväll: Nummerlappen hämtad, cykeln på plats i Motala, väska med ombyte påväg till Hjo, allt packat och fixat inför starten, ordentligt med mat intagen. Gör ett försök att sova. Trött men superpirrig. Blir förbannad på mig själv. Herregud Mia, det är fjärde gången du gör detta! Det värsta som kan hända är att du måste bryta, och då är det ju så, ingen prestige här! På startlinjen känns det ändå ok, vi peppar oss i mörkret och gör oss redo för en bra runda. Ungefär som beräknat tappar jag de andra redan i Vadstena. Vi har för olika fart och i mörkret är det omöjligt att ha koll på varann. Resten av rundan är det alltså jag, mitt pannben och ösregnet. Snittar bra ned till Gränna, ca 30 km/h. Bitvis är det helt tomt runt mig, blir omåkt av enstaka klungor och lägger mig i rygg på grupper som visar sig vara för långsamma. Går in i depån efter Gränna, mår illa och är trött. Tänker brytatankar men ger mig upp på scott igen. Nu blir det rejäla backar i grym motvind ned till Jönköping, tar rygg på folk som egentligen kör för långsamt bara för att slippa vinden. Orkar inte gå med de klungor som drar förbi. Nästa depå blir Fagerhult. Har aldrig varit så blöt i hela mitt liv. Konstant ösregn från Gränna som bara fortsätter. Måste kissa, blir långbesök på Bajamaja då jag orutinerat nog valde hängslebyxor. Skönt men inget bra vid toabesök! Kön till brytatältet är rekordlång, folk fryser så de skakar. Jag trampar på mot mitt ombyte och min Andreas, som finns i Hjo. Trist sträcka, men regnet avtar. Lite. Märker att jag drar ett gäng, vilket ger kraft. Tyvärr går det för långsamt när de ligger före, så jag går upp igen. Jag kan inte med ord uttrycka hur underbart det är med värmen, de torra kläderna och maten i Hjo. Ett annat år kanske man skippat det, men i år... Awesome. Vidare mot nästa stopp: Boviken. Regnet har upphört, jag kan cykla i Nocouttröjan och får några glada tillrop. Även nu drar jag en hel del människor, både tjejer och killar. Får dock ingen hjälp själv, de klungor som drar om är toksnabba. Efter Karlsborg börjar rundan på allvar med långa, tunga backar. Detta brukar vara mitt bästa, men kraften och explosiviteten i benen har inte velat infinna sig ordentligt denna vår. Efter snabbstopp i Boviken trampar jag på mot pappa och mamma i Hammarsundet. Solen bryter fram och jag har två finskar på släp. Upp över bron, bara fyra mil kvar! Fyra sega, tunga mil med många backar och brännande fötter. Minns att jag vrålar "men ta slut nån jävla gång då" till vägen vid Lemunda. Den lyssnar inte. De sista flaggvakterna innan Motala spelar hög musik från bilen, jag tackar dem och trampar in på upploppet. Som vanligt kommer tårarna när jag ser målbågen. Jag gjorde det igen! Helt själv i 28 mil, ösregn i över tio, efter en ganska tuff vår och på över en timme bättre tid än min snabbaste runda. Låååångt ifrån elittid, klart långsammast i min klubb men ändå! Jag kom runt! Skrytsam eller ego är inga egenskaper som jag vill tillskriva mig själv, men idag är jag faktiskt lite stolt. Jag fixade Vätternrundan mot alla odds. I alla fall mot många :-).

YEEEEEES!

TACK alla fina som peppat, stöttat, tränat med mig och supportat! Guld värt kan jag lova!

5 kommentarer:

  1. Du är grym Mia! Och du är inte långsammast i klubben. Vi var många som inte ens cyklade de 30 milen runt den lilla sjön. Du imponerat och inspirerar!!! Härlig läsning!!!

    SvaraRadera
  2. Vad kul att du har en blogg! den verkar passa mig... =)

    länkad här: http://possibly.blogg.se/?tmp=17225831

    SvaraRadera
  3. Helt suveränt jobbat, Mia. Än en gång GRATTIS.

    SvaraRadera
  4. Fy f**n va du ä bra!!! :)

    SvaraRadera