En liten blogg om lyckan att få vara fysiskt aktiv

Idag är det ca 15 år sedan jag bestämde mig. Med ca 10-15 kg dallrande övervikt, ständig torrhosta på grund av rökning, fest med alltför mycket alkohol varje helg, i princip ingen motion alls och ganska osunda matvanor var jag, inte ens fyllda 20, på väg in i ett liv som jag inte ville leva. Det är sant! Så jag tog tag i det. Slutade röka och började simma (astråkigt). Slutade äta glass och började med fruktsallad. Bytte så småningom stad och kom i kontakt med människor som var duktiga på träning. Började jogga, cykla, gå på gympa, spinning och aerobics. Sprang något lopp, trampade runt tjejvättern. Mådde bra! Idag är jag 36 år och har två underbara barn. I min byrå finns en mapp med dokument som jag är stolt över. Ett intyg på att jag är utbildad gruppträningsinstruktör, ett annat på att jag är detsamma i Box. Tuffa utbildningar som man inte klarar utan hyfsad fysik. Där finns också bevisen för en mängd lopp som jag genomfört genom åren, allt från tjejklassikerlopp till minitriathlon. Ovanpå den där byrån står det som jag är mest stolt över: Ett diplom undertecknat Micke Thorén och HKH Prinsessan Lilian. En lagerkrans och tre kronor pryder diplomet, som visar att jag genomfört en svensk klassiker. DET trodde varken jag eller någon annan för 15 år sedan!

måndag 27 augusti 2012

Kraftloppsdäng blev sjuksoffshäng....

I "tidigare blogginläggs anda" (ta med barnen på träningen och prioritera din tid) hade jag styrt och ställt för att kunna hänga med klubben till Finspång och springa stafett i kraftloppet. Vi hade hela 90 deltagare med, fördelat på några elitlag och resten bredd i dam, herr och mixklass. Rara Ullis skulle med som supporter, och hon erbjöd sig att passa grabbarna när jag sprang min 6 km sträcka. Barnen var dessutom taggade att springa ett knattelopp på förmiddagen, där alla fick en friplåt som inträde till badet. På torsdag kväll fick jag klart med alla detaljer kring sträckor, lagmedlemmar, tider osv. Natten till fredag fick Leo hög feber och krupp. Jag tvingades inse att jag inte kunde släpa med en liten febertrasa till ett stort idrottsevenemang, stackars unge. Idag är det måndag och lilleman är fortfarande hängig, liksom hans ömma moder. Febern drabbade även mig på lördag em, och däckad i soffan fick jag vackert avstå även kvällens roliga event på Harrys. Surt i kvadrat. Än värre känns det att tvingas ställa in kvällens boxpremiär. Hoppas deltagarna kan och återkommer nästa måndag!
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)