En liten blogg om lyckan att få vara fysiskt aktiv

Idag är det ca 15 år sedan jag bestämde mig. Med ca 10-15 kg dallrande övervikt, ständig torrhosta på grund av rökning, fest med alltför mycket alkohol varje helg, i princip ingen motion alls och ganska osunda matvanor var jag, inte ens fyllda 20, på väg in i ett liv som jag inte ville leva. Det är sant! Så jag tog tag i det. Slutade röka och började simma (astråkigt). Slutade äta glass och började med fruktsallad. Bytte så småningom stad och kom i kontakt med människor som var duktiga på träning. Började jogga, cykla, gå på gympa, spinning och aerobics. Sprang något lopp, trampade runt tjejvättern. Mådde bra! Idag är jag 36 år och har två underbara barn. I min byrå finns en mapp med dokument som jag är stolt över. Ett intyg på att jag är utbildad gruppträningsinstruktör, ett annat på att jag är detsamma i Box. Tuffa utbildningar som man inte klarar utan hyfsad fysik. Där finns också bevisen för en mängd lopp som jag genomfört genom åren, allt från tjejklassikerlopp till minitriathlon. Ovanpå den där byrån står det som jag är mest stolt över: Ett diplom undertecknat Micke Thorén och HKH Prinsessan Lilian. En lagerkrans och tre kronor pryder diplomet, som visar att jag genomfört en svensk klassiker. DET trodde varken jag eller någon annan för 15 år sedan!

måndag 14 maj 2012

Löparfesten i Sveriges framsida

För sju år sedan stod jag, min mamma, några vänner och äldste sonen på Mariatorget i Göteborg för att hejja fram nära och kära i Göteborgsvarvet. Sonen var ett år, och både hans farfar, morfar och pappa fanns bland löparna. Jag tänkte flera gånger: Herregud, springa två mil, dessutom på asfalt, det skulle jag aldrig kunna göra! Det längsta jag någonsin joggat då var en mil, på mjukt underlag med inslag av gång. Dessutom skedde det milloppet långt innan jag fick barn.
I lördags stod jag på startlinjen till mitt allra första Göteborgsvarv.  När jag anmälde mig i höstas var jag i hyfsat bra form. Då hade jag lite tankar om ett tidsmål. På plats i startfållan var alla sådant tankar borta. Efter denna tunga vår ville jag bara runt!
De första fem km sprang jag ca två minuter snabbare än jag gjort på mycket länge. Ändå kändes kroppen bra, allt flöt på och jag var pigg. Musiken, hejarklackarna, folkfesten, medlöparna och stämningen bidrog till lätta steg och härlig känsla. Jag upplevde ingen trängsel, hittade bra positioner och fint flyt. Följde de tips jag fått om att ta det lugnt uppför och släppa på utför (vilket inte var helt lätt pga folktätheten :-)), stanna till för att dricka vatten och energi och att pressa på lagom. Uppför avenyn blev det tungt och trångt, jag hade några tuffa kilometer mellan 15 och 18-19. Då tog jag fram "en jobbig jävel" och andra mentala peppfraser. Upp över sista bron. In i slottsskogen. En kilometer kvar, svagt uppför. Hög musik, massor av folk, hejarrop som skallar. Springer in på vallen, ser målet och känner lyckoruset komma samtidigt som tårarna. Jag gjorde det! Jag klarade Göteborgsvarvet, det lopp som jag för sju år sedan såg som en omöjlighet. Dessutom på en tid som jag aldrig vågat drömma om, minst tio minuter snabbare än jag trodde. Det tar sig!
Trångt i startled 21!
Göteborgsvarvet, CHECK!
TACK alla som peppade mig att springa trots allt, som fanns med under loppet och supportade på olika sätt och alla som gratulerat efteråt. Kärlek till er!



Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)