En liten blogg om lyckan att få vara fysiskt aktiv

Idag är det ca 15 år sedan jag bestämde mig. Med ca 10-15 kg dallrande övervikt, ständig torrhosta på grund av rökning, fest med alltför mycket alkohol varje helg, i princip ingen motion alls och ganska osunda matvanor var jag, inte ens fyllda 20, på väg in i ett liv som jag inte ville leva. Det är sant! Så jag tog tag i det. Slutade röka och började simma (astråkigt). Slutade äta glass och började med fruktsallad. Bytte så småningom stad och kom i kontakt med människor som var duktiga på träning. Började jogga, cykla, gå på gympa, spinning och aerobics. Sprang något lopp, trampade runt tjejvättern. Mådde bra! Idag är jag 36 år och har två underbara barn. I min byrå finns en mapp med dokument som jag är stolt över. Ett intyg på att jag är utbildad gruppträningsinstruktör, ett annat på att jag är detsamma i Box. Tuffa utbildningar som man inte klarar utan hyfsad fysik. Där finns också bevisen för en mängd lopp som jag genomfört genom åren, allt från tjejklassikerlopp till minitriathlon. Ovanpå den där byrån står det som jag är mest stolt över: Ett diplom undertecknat Micke Thorén och HKH Prinsessan Lilian. En lagerkrans och tre kronor pryder diplomet, som visar att jag genomfört en svensk klassiker. DET trodde varken jag eller någon annan för 15 år sedan!

måndag 21 maj 2012

Långhelg




Nya, toksköna nocoutcykeltröjorna har kommit!
Fika på söderköpings golfklubb. 
Efter varvet åkte jag på en rejäl förkylning, så veckan har varit lugn träningsmässigt. Den har dock inneburit kristi himmelsfärdshelg, vilket betyder långledigt! Min plan var att samla massor av cykelmil. En av Nocouttjejerna har skapat en facebookgrupp för cykeltjejer i Linköping, superkul initiativ som ledde till att vi fick ihop en nio kvinnor och man stark klunga till fredagens långrunda. Vi körde mot Söderköping, men på grund av stark vind vände vi in mot Björsätter någon mil innan glassmetropolen. Den vägen är nämligen mer omgiven av skog. Ett klokt val, visst blåste det ordentligt, men träden och klungan hjälpte helt klart till att dämpa upplevelsen av motvind. Tillbaka på Duvkullen hade jag fått ihop nästan tio mil, oljiga händer på grund av hoppande kedja och en ännu snorigare näsa. Tyvärr blev det inget mer cyklade under denna långhelg, förkylningen ville inte ge sig. Då jag köpt plats till Vätternrundan och förtvivlat gärna vill orka hänga på "min" klunga där börjar jag få lite milpanik. Jag vet att det krävs ca 100 mil i benen för att få en någorlunda angenäm resa runt sjön, så nu är det verkligen hårdträning som gäller. On the road again!
Ida och Alexandra redo! Klungan var verkligen snyggt dressad i nya kläderna.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)