Salomon Trail Tour

Laddad och nervös inför mitt första traillopp gav jag mig efter barnvaktstrixande iväg till Vidingsjö för att möta upp övriga i team Nocout ladies. Loppet skulle hållas i Vidingsjöskogarna, men då hela motionscafeét brann ned under konstiga omständigheter på Valborgsmässoafton skedde all administration utomhus. Varken toaletter eller duschar fanns att tillgå. Tråkigt på en så fin anläggning!
Jag, Ida och Lotta startade tillsammans, och gav oss ut på en tuff, stenig, stubbig, lerig, blöt, kvistig och halkig enmilatur. Över stock och sten, upp och ned i tunga backar, över åkrar och genom hagar, längs stängsel och genom träsk. Jag är ingen snabblöpare i vanliga fall, och då detta var mitt första terränglopp tog jag det lite lugnt. Hade rygg på övriga tjejer i teamet länge, men så vred jag till foten och blev tvungen att sänka farten lite. Därefter sprang jag lite fel, snitslingen var otydlig och jag hängde på klungan före mig . Snart var det dags för nästa slalombacke. Upp, upp, upp. Bra flås, tung kropp. Folket runt mig drog på, jag blev ensam och koncentrerade mig på att springa rätt. Märkte att jag drog någon, hade tunga andetag i nacken under flera km. Uppför sista slalombacken. Nocouttjejerna bör vara i mål när som helst, har jag tur hinner de vända och få med sig supporten för att bära mig mot målet. Springer in på upploppsrakan. Ökar. Där är de! Närmar mig. Ser Lotta resa sig och springa mot mål. Trög hjärna, trötta ben. Vad händer? Någon ligger längs spåret, omgiven av två löpare. Skadad? Kramp? Tusen tankar i huvudet. Hur gör man? Vad ska jag göra? Helt nära ser jag. Löparna, två tjejer som jag sett längs loppet, gör HLR. De ropar "kom igen nu, andas"! Minns inte allt jag tänker, vet inte vad jag säger. "Vad ska jag göra, löser ni det?" Får panikfyllda ögon till svar. "Se bara till att någon ringer ambulans jävligt fort". Rusar mot mål. Möter massor av folk på vägen in. Stortjuter, så berörd. Förlorade en kär kollega på exakt samma sätt för åtta år sedan, han sprang ett lopp och fick hjärtstillestånd. Återupplever den hemska händelsen, blandad med detta nya. Var är mina vänner? Min kollega Carina finns i målområdet och får ta min första chock, hon vet inget om vad som hänt, bara att de nyss ropat in sjukvårdskunnigt folk till skogen. Jag fryser och skakar. Hittar Ida och Daniel, som berättar att vår lagkamrat Lotta sprungit bredvid mannen som ramlat ihop. Vi finner henne, skakad. Hon har inlett HLR och gjort precis allt rätt. Vi får på henne varma, torra kläder, försöker finnas och stötta så gott vi kan. Herregud, hur gör man? Varför sker sådant här? Ambulanserna kommer. Så småningom lämnar vi området, säger hej då och jag cyklar hemåt, genomfrusen.
Väl hemma, när barnen somnat, släpper allt och jag storgråter igen. Ville göra mer! Överlevde han? Längtar efter mina vänner som kan stötta! Det blir inte mycket sömn på natten, och tidigt på morgonen nås jag av beskedet att han inte klarade det. Jag förstår att många undrar varför jag bryr mig så mycket, jag kände honom inte ens. Jag var inte en av dem som gjorde HLR (vilket jag kommer att älta länge), jag var bara där. För mig räckte det för att chockas. Sådan är jag. Förlåt för att jag inte gjorde mer!

Det kändes bra att komma till jobbet idag, där har jag verkliga vänner som stöttar, lyssnar och bryr sig. De flesta var med för åtta år sedan och vet vad jag återupplever. Hoppas ni vet hur underbara ni är!