Aktiv, tränande kvinna = Egomamma?

Hej läsare!
Jag har gått och funderat på en sak ganska länge. Vänt och vridit, tänkt och ältat, grubblat och vägt fram och tillbaka. Såhär: Egentligen vill jag åt den generella synen i den här frågan, men eftersom det är jag som funderar och skriver denna blogg använder jag mig själv som exempel, med vetskapen om att vi är många mammor i min situation som säkert ställs inför samma frågeställningar. Jag är sambo, har två barn och ett litet hus. Vi är en familj, vi lever som de flesta andra med var sitt heltidsjobb, lämningar och hämtningar på förskola/skola/fritids/aktiviteter/kompisar, hus med trädgård att sköta, socialt umgänge och lite egna saker som vi gillar att göra. Det är här mina funderingar börjar.
Jag får ofta frågan: Hur hinner du? Förut har jag känt mig lite stolt över att klara den träning och de lopp jag gör trots min livssituation. Jag tränar ganska mycket, ja. Inte extremt, men för att fixa lopp osv måste jag vara förberedd. Skulle helt klart vilja lägga mycket mer tid för att förbättra mina resultat, men jag är ju mamma. Just det. Jag anar att det finns en helt annan syn än min egen på det här med tränande, aktiva, mammor som gillar socialt umgänge. Jag har alltid sett det som att jag mår bra av att träna, och mår jag bra så blir jag en gladare, bättre mamma. Men så kryper skuldbeläggandet in i den till synes oskyldiga frågan. " Hur hinner du"? "Borde inte du vara hemma mer med familj och barn? Lägga dem exakt varenda kväll, vara med på alla träningar och aktiviteter, sköta hemmet så det skiner, laga näringsriktiga, ekologiska måltider varenda dag, leka med dem hela tiden, sy deras kläder, klippa deras hår, utplåna allt som är du för att vara den perfekta mamman... eller?
Klart jag strävar efter allt det där. Det låter så bra när jag läser det. Självklart jag vill ägna all min tid åt min familj, de är ju viktigast i världen! Ändå är jag borta ibland. Jag tränar. Går på pass, åker bort en weekend på träningsläger, sticker ut på långa cykelpass, umgås med kompisar, dricker till och med vin då och då. Saknar min familj, kommer hem glad och fylld av energi, nya intryck och endorfiner. Vi kan kramas och berätta för varann vad vi varit med om när vi varit ifrån varann.
Är jag en dålig mamma för det? Far mina barn illa av att inte vara ihopklistrade med mig hela tiden? Jag vet hur jag ser ut och mår när jag inte tränar. Frågan är om den Mia skulle vara bättre för familjen en den som tränar och mår bra?
En annan fundering, den största av alla faktiskt, är följande: Skulle jag mötas av samma inställning till mina livsval om jag vore pappan?
Jag tar gärna emot synpunkter och funderingar kring detta. Från vänner, träningsfolk, annat folk, tjejer, killar, alla som tänker något. Här eller i ett privat meddelande. För jag funderar mycket kring synen på oss aktiva morsor, som vill våra barns bästa och verkligen jobbar för det, men samtidigt väljer att ha någon form av eget liv då och då.
Tack och hej!